Spelberoende betraktas som en sjukdom som liknar alkoholism eller kroniska tvångsstörningar. Det kan börja redan i tidig ålder och är ofta ärftligt inom familjen. Sjukdomen leder till självdestruktiva beteenden som stöldbrott, dålig ekonomisk planering, problem på arbetsplatsen samt ansträngda familjerelationer. Att fastställa en exakt orsak eller hitta ett botemedel är inte möjligt, men terapi och deltagande i självhjälpsgrupper som Spelare Anonyma (Gamblers Anonymous) leder ofta till långvarig avhållsamhet.
Studier visar att det kan finnas en genetisk komponent hos tvångsmässiga spelare. Personer som kommer från familjer med en historia av spelproblem, ofta över flera generationer, löper större risk att själva utveckla ett spelberoende.
Kroniska spelare kan vara osäkra och emotionellt omogna, med en vägran att agera ansvarsfullt och ett distanserat förhållningssätt till verkligheten. I vissa fall kan de också omedvetet vilja bestraffa sig själva genom sitt spelande.
Män som utvecklar spelberoende börjar ofta spela i tonåren, vanligtvis drivna av spänningen och kickarna. Kvinnor börjar däremot sällan förrän i 20–30-årsåldern, och när de gör det beror det oftast på stress i hemmet eller på arbetsplatsen snarare än på sökandet efter thrill.
En betydande vinst tidigt i beroendets utveckling ger ofta unga spelare orealistiska förväntningar på framgång. Upplevelsen skapar ett starkt tvång att spela vidare i hopp om att återuppleva samma känsla.
Stora livshändelser, vare sig positiva eller negativa, kan fungera som utlösande faktorer. Stress på jobbet eller i hemmet, liksom tidigare stora spel förluster, kan trigga igång destruktiva spelperioder.
Mayo Clinic rapporterade år 2009 att avsaknad av eller låga nivåer av signalsubstanser i hjärnan – de neurotransmittorer som reglerar humör och beteende – kan ha samband med tvångsmässigt spelande. Detta tyder på att spelberoende delvis kan ha en neurologisk grund.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online