Alter ego-teorin är en juridisk doktrin som gör det möjligt att genomborra det begränsade ansvaret som normalt skyddar en företagsägare. Enligt principen om begränsat ansvar kan investerare inte hålla ägaren ekonomiskt ansvarig för företagets skulder. Teorin öppnar dock möjligheten att, vid stora förluster och en efterföljande konkurs, göra anspråk på ägarens personliga tillgångar.
Principen om begränsat ansvar är själva utgångspunkten för diskussionen kring alter ego-teorin. Begränsat ansvar innebär att du som investerare inte kan göra anspråk på ägarens personliga tillgångar om företaget går i konkurs. Du kan endast göra anspråk på företagets tillgångar – aldrig på ägarens privata egendom.
Tänk dig att en ägare registrerar ett aktiebolag och gör en liten investering – säg mindre än 1 000 dollar. Bolaget drabbas sedan av en förlust och försätts i konkurs. Principen om begränsat ansvar skyddar i detta fall ägarens personliga tillgångar. De övriga investerarna kan endast sälja bolagets tillgångar för att återfå sitt kapital.
Men anta att investerarna kan bevisa att ägaren i praktiken drev bolaget som en rent personlig verksamhet – att bolaget och ägaren egentligen var ett och samma. Ett sådant bevis innebär att skyddet genom begränsat ansvar inte längre gäller.
Bolagets investerare kan då väcka talan och kräva att ägaren hålls fullt personligt ansvarig. Ett sådant domslut ger investerarna rätt att göra anspråk på ägarens personliga tillgångar.
Genom att göra anspråk på de personliga tillgångarna kan investerarna återfå värdet av sina investeringar. Alter ego-teorin fungerar därmed som ett viktigt rättsligt verktyg som hindrar oärliga ägare från att gömma sig bakom bolagsformen för att undkomma sina åtaganden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online