Klozapin är ett antipsykotiskt läkemedel som framför allt förskrivs till patienter med schizofreni. Det passar dock inte alla – eftersom läkemedlet kan påverka blodbilden krävs regelbundna blodprov under hela behandlingen för att säkerställa att nyttan överväger riskerna. Trots sina risker räknas klozapin som ett av de mest effektiva läkemedlen vid svårbehandlad schizofreni.
Läkemedlets generiska namn är klozapin (engelska: clozapine), men det säljs under flera olika varumärken världen över. I USA marknadsförs det bland annat som Clozaril, i Storbritannien som Denzapine och Zaponex, i Australien och Nya Zeeland som Clopine och i Polen som Klozapol.
Klozapin utvecklades 1961 av det schweiziska läkemedelsföretaget Sandoz, som senare blev en del av Novartis. Läkemedlet lanserades i Europa några år senare, 1972. År 1975 uppmärksammades dock allvarliga säkerhetsproblem efter att flera patienter avlidit i agranulocytos – en kraftig minskning av vita blodkroppar orsakad av läkemedlet.
Eftersom klozapin visat sig vara så effektivt vid schizofreni togs det aldrig helt bort från marknaden. Istället begränsas användningen idag till patienter som inte svarar på andra behandlingar, så kallad behandlingsresistent schizofreni, och med obligatorisk blodövervakning.
Den allvarligaste biverkan är agranulocytos, den tidigare nämnda minskningen av vita blodkroppar, vilket gör patienten mycket mottaglig för infektioner. Andra biverkningar inkluderar hjärttoxicitet (exempelvis hjärtmuskelinflammation), svår förstoppning, förvärrade psykotiska symtom samt viktuppgång som i vissa fall kan leda till diabetes. Vanliga biverkningar är också dåsighet, ökad salivering och yrsel.
Klozapin används främst för att behandla schizofreni, särskilt hos patienter som inte har hjälpts av andra antipsykotiska läkemedel. Det kan även förskrivas till schizofrenipatienter med suicidtankar, eftersom det visats minska suicidrisken. I vissa fall används läkemedlet också vid vissa former av demens, sömnlöshet och schizoid personlighetsstörning, även om detta är ovanligt och ofta sker utanför de godkända indikationerna.
På grund av de potentiellt livshotande biverkningarna påbörjas behandlingen alltid med en mycket låg dos, som sedan ökas gradvis under läkarens övervakning. Under hela behandlingen måste patientens blodvärden kontrolleras regelbundet, i början oftast veckovis. Doseringen anpassas individuellt utifrån patientens svar på och tolerans för läkemedlet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online