En schizofren person lider av den psykiska sjukdomen schizofreni. Trots att sjukdomen funnits i århundraden är den fortfarande en av de mest missförstådda diagnoserna. Länge var schizofreni nästan synonymt med "splittrad personlighet" och räknades som en av de mest fruktade diagnoser som fanns. Även om personer med schizofreni delar många gemensamma symtom är alla former av sjukdomen inte likadana. Det finns flera olika sätt att klassificera schizofreni på, och beroende på typ varierar även behandlingsmetoderna.
Även om schizofreni först fick sitt namn när Eugen Bleuler myntade begreppet år 1911 finns beskrivningar av sjukdomen som går tillbaka till forntidens Egypten. Personer med schizofreni ansågs ofta vara besatta av demoner, och behandlingen kretsade kring att driva ut demonerna genom olika exorcismriter. Under lång tid klassificerades och behandlades alla psykiskt sjuka människor på samma sätt. Doktor Emile Kraepelin var den första som identifierade schizofreni som ett eget, distinkt tillstånd – redan år 1887.
Schizofreni delas traditionellt in i tre huvudtyper: desorganiserad schizofreni, paranoid schizofreni och kataton schizofreni.
Denna typ kännetecknas av ett gradvis snarare än plötsligt insjuknande. Typiska symtom är desorganiserat tal och beteende, olämpliga känslomässiga reaktioner samt en försämrad förmåga att ta hand om sig själv i vardagen.
Paranoid schizofreni kretsar kring en stark övertygelse om att man förföljs av andra. Den som lider av denna form berättar ofta om hur andra övervakar, trakasserar eller på annat sätt ställer till problem för hen. Storhetsvansinne – en uppblåst och orealistisk bild av sin egen betydelse – är också vanligt förekommande.
Kataton schizofreni präglas av minskad motorisk aktivitet. Personen kan hamna i ett stelartat tillstånd där alla viljemässiga rörelser upphör helt, även om detta kan avlösas av perioder av extrem upprymdhet och agitation.
Enligt National Institute of Mental Health (NIMH) är schizofreni "en kronisk, svår och invalidiserande hjärnstörning" som leder till "hallucinationer, vanföreställningar, desorganiserat tänkande, rörelsestörningar, platt affekt, socialt tillbakadragande och kognitiva brister".
I vissa fall bryter sjukdomen ut utan förvarning, men hos de flesta utvecklas den gradvis. Anhöriga och vänner kan ofta ana att något inte står rätt till, utan att kunna sätta fingret på vad. De tidiga varnings signalerna är ofta vardagliga besvär som sömnlöshet, nedstämdhet, översömnighet och glömska. Med tiden övergår dessa i mer alarmerande symtom som förföljelseidéer, oförutsägbara känsloreaktioner, hallucinationer samt osammanhängande och ologiskt tal.
Den exakta orsaken till schizofreni är okänd. Det finns troligen ingen enskild orsak, utan snarare en kombination av genetik och miljöfaktorer. Förhållanden under fostertiden, som virusinfektioner och syrebrist, tycks kunna påverka risken att utveckla sjukdomen. Kemiska obalanser i hjärnan samt onormal hjärnstruktur har också kopplats till schizofreni.
Namnet schizofreni kommer från de grekiska orden för kluven (schizo) och sinne (phrene). Termen syftar på det fragmenterade tänkandet hos den som lider av tillståndet – inte på att personen skulle ha flera personligheter. Ändå lever missuppfattningen att schizofrena lider av multipel personlighetsstörning kvar än idag.
En annan utbredd missuppfattning är att alla schizofrena är i grunden våldsamma och farliga. Visserligen kan hallucinationer och vanföreställningar skrämma omgivningen och ibland leda till ovanligt eller aggressivt beteende, men personer med schizofreni är inte i grunden benägna att utöva våld eller utgöra en fara för sig själva eller andra.
Schizofreni behandlas oftast med antipsykotiska läkemedel. Sjukdomen är livslång och kan idag inte botas – men den går att hantera. Med rätt medicinering, regelbunden uppföljning och stöd från vården och anhöriga kan många leva ett stabilt och meningsfullt liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online