Schizofreni är en kronisk psykotisk sjukdom som, om den lämnas obehandlad, kan allvarligt störa en persons normala funktionsförmåga. Hos män debuterar sjukdomen oftast i tonåren eller i början av 20-årsåldern, medan kvinnor vanligtvis insjuknar mellan 25 och 35 års ålder. Förekomsten av schizofreni är relativt jämnt fördelad mellan könen och olika etniska grupper.
Forskarsamhället är fortfarande inte helt enigt om vad som orsakar schizofreni. Det står dock klart att mer än en faktor spelar in. Idag ansluter sig de flesta forskare till en bio-psyko-social modell av sjukdomen. Enligt denna modell uppstår schizofreni genom samspel mellan biologiska (genetiska), psykologiska och sociala (miljömässiga) faktorer.
Schizofreni går ofta i familjer. En enäggstvilling till en person med schizofreni har exempelvis hela 50 procents risk att själv utveckla sjukdomen.
Schizofrena symtom delas in i tre huvudkategorier:
Positiva symtom är de klassiska tecknen på schizofreni, såsom hallucinationer, vanföreställningar samt tanke- och rörelsestörningar.
Negativa symtom innefattar nedsatt talförmåga, svårigheter att uttrycka känslor och en minskad förmåga att uppleva glädje i livet. Dessa symtom kan likna dem vid depression och förväxlas därför ofta med en depressiv sjukdom.
Kognitiva symtom, även kallade kognitiva brister, omfattar problem med uppmärksamhet, minne samt förmågan att organisera och planera.
Riskfaktorer för schizofreni inkluderar bland annat onormal hjärnstruktur, ärftlighet, komplikationer vid förlossningen, exponering för virus under fosterlivet samt substansmissbruk. Dessa och många andra faktorer har kopplats samman med sjukdomens debut i forskningsstudier.
Det mest tillförlitliga sambandet har dock länge varit genetiken. Uppskattningsvis drabbas endast cirka 1 procent av den allmänna befolkningen av schizofreni, medan risken stiger till hela 10 procent för den som har en förälder eller ett syskon med sjukdomen.
Schizofreni behandlas vanligtvis med en kombination av läkemedel och terapi. De läkemedel som används kallas antipsykotika och finns i två varianter: typiska (neuroleptika) och atypiska antipsykotika. Vilken typ som väljs beror på hur patienten svarar på behandlingen och vilka biverkningar som uppstår.
Rekommenderade terapiformer varierar från person till person beroende på symtom och sjukdomens svårighetsgrad. Vanliga insatser inkluderar beteendeterapi, familjeterapi, behandling av substansmissbruk, sluten eller dagvård samt träning i sociala färdigheter.
Det finns idag ingen känd bot mot schizofreni, men behandlingsmetoder och läkemedel blir ständigt mer effektiva när det gäller att lindra symtomen. Många människor med sjukdomen kan leva lyckliga och meningsfulla liv, så länge de följer sin behandling.
I takt med att den genetiska och neurologiska forskningen utvecklas väntas nya insikter om sjukdomens behandling, orsaker och förebyggande åtgärder inom en snar framtid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online