Klorerad paraffin (KP) utvecklades på tidigt 1930-tal och är en konstgjord, komplex blandning av polyklorerade n-alkaner. Graden av klorering kan variera mellan 30 och 70 procent. KP delas normalt in efter kedjelängden på kolatomerna i kort-, medel- och långkedjiga varianter. Ämnena är vanligtvis flytande och praktiskt taget olösliga i vatten. Fasta KP tillverkas av paraffiner med längre kedjor och är typiskt klorerade till 70–72 procent.
Det finns fyra huvudtyper av klorerad paraffin, och varje typ bestäms av längden på sina kolkedjor. De flesta flytande KP tillverkas av n-paraffiner med följande kedjelängder: korta (10 till 13 kolatomer), medellånga (14 till 17 kolatomer) och långa (18 till 20 kolatomer). Generellt sett tillverkas fasta KP och vaxer av kedjor som i genomsnitt består av cirka 25 kolatomer.
I dag används mer än 200 olika formuleringar av klorerad paraffin inom ett brett spektrum av industriella tillämpningar, bland annat som flamskyddsmedel och mjukgörare samt som tillsats i skärvätskor, tätningsmedel, färger, lim och beläggningar. KP fungerar som mjukgörare i många produkter och ger flexibilitet åt polyvinylklorid (PVC) i rör och beslag, plastgolv och kabelmantlar.
En av de största fördelarna med klorerad paraffin är dess brandhärdighet. KP används ofta som alternativ till fosfat- eller brombaserade flamskyddsmedel. De flesta KP har dessutom en mycket låg ångbildning och betraktas som kemiskt inerta, det vill säga över tiden kemiskt stabila och reaktionsfå.
KP verkar inte vara störande för näringskedjan, till skillnad från föreningar som polyklorerade bifenyler (PCB). Samtidigt kan KP utgöra en miljörisk på grund av sin utbredda användning. Eftersom ämnena är stabila och bryts ned långsamt finns en betydande potential för bioackumulering. Det innebär att klorerad paraffin bör återvinnas ur avfall och återanvändas närhelst det är möjligt, för att minimera påverkan på miljön.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online