En patientjournal är en historik över en patients medicinska besök. En elektronisk patientjournal (EMR) är en digital version av samma typ av information, oavsett om den skapas hos en läkare eller på annan vårdinrättning.
Redan på 1960-talet föreslog Dr. Lawrence Weed ett system för elektroniska journaler som han kallade problemorienterad journalföring. Hans idé var att samla patienters medicinska information från olika läkare på ett ställe för att kunna erbjuda bättre vård. Utifrån denna idé startades det första EMR-systemet år 1970 vid University of Vermont. Systemet var enkelt och använde den pekskärmsteknik som fanns tillgänglig vid den tiden för att dokumentera ingrepp och de läkemedel som användes under dem. Det var dock begränsat, eftersom det inte fanns något sätt att registrera den fria textform som kännetecknar handskrivna journaler.
Även om Dr. Weeds tidiga arbete syftade till att dela patientinformation mellan vårdgivare var det en kostsam angelägenhet. Vissa sjukhus valde den vägen, men de flesta fokuserade istället på att minska mängden papper som krävdes för att lagra journaler under långa perioder. Detta ledde till lösningar som mikrofilm, mikrofilmkort och optiska skivor. Det underlättade lagringen, men fungerade inte när det gällde att dela information med andra sjukhus eller läkare, särskilt inte i realtid.
Även under denna tid fanns system med EMR-funktioner, men de var aldrig heltäckande för hela sjukhuset. Systemen utvecklades för specifika avdelningar som radiologi, laboratorium och apotek, och saknade möjlighet att kommunicera med andra. Dessutom integrerade datorsystem från olika leverantörer inte fullt ut med varandra, och de flesta sjukhus hade därför separata system för varje avdelning.
Elektroniska journaler erbjuder flera fördelar. Möjligheten att direkt komma åt en patients information var som helst i världen i en akutsituation skulle minska risken för medicinska misstag, exempelvis att en patient får fel typ av medicinering. Elektroniska journaler håller längre än papper och sparar utrymme vid lagring, eftersom journaler enligt lag ska bevaras i ett visst antal år. De är dessutom bättre skyddade mot faror som brand och översvämning och kan enkelt säkerhetskopieras i elektronisk form.
Samtidigt finns det många risker. Det finns ingen enhetlig standard för kryptering, vilket innebär att inte all hälsodata skyddas i samma grad. I takt med att allt mer information hanteras via outsourcing, ibland utanför landets gränser, tillämpas inte alltid samma integritetsregler som i USA. Hälsosystem har redan hotats med att patientuppgifter skulle publiceras på internet om lösen inte betalades. Dessutom är det svårare att spåra ändringar i en elektronisk journal, vilket kan öppna för bedrägerier eller försök att dölja medicinska misstag.
Tekniken har idag nått en nivå där EMR är ett fullt gångbart sätt att dela medicinsk information mellan alla aktörer. Trots detta är användningen fortfarande begränsad i USA. Tidskriften New England Journal of Medicine publicerade i april 2009 en rapport som visade att endast 1,5 procent av landets sjukhus hade ett heltäckande EMR-system, medan 7,6 procent hade ett grundläggande system. Undersökningar bland läkare visar att mellan 10 och 25 procent använder någon form av journalsystem.
De största hindren är kostnaderna och integrationen mellan olika system. Både läkare och sjukhus är ovilliga eller saknar resurser att bära kostnaderna själva, och först på senare tid har det gjorts försök att låta system från olika leverantörer samverka med sjukhusens centrala datasystem. Fler försäkringsbolag, däribland Medicare, har nu börjat kunna ta emot elektroniska journaler. Med genomförandet av American Recovery and Reinvestment Act 2009, som avsatte 20 miljarder dollar för att uppmuntra sjukhus och läkare att gå över till elektroniska system, samt kravet på minskade Medicare-ersättningar för dem som saknar EMR senast 2012, är övergången till elektroniska journaler ett faktum – oavsett om alla är beredda eller inte.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online