En magnetresonansundersökning, ofta förkortad MR, är en undersökning som använder ett kraftfullt magnetfält tillsammans med radiovågor för att skapa detaljerade bilder av kroppens insida. En MR kan ge annan typ av information än vanlig röntgen, datortomografi och ultraljudsundersökningar. Undersökningen utförs med en speciell maskin och hela processen är smärtfri. Bilderna som produceras kan lagras på datorer och nås från andra platser, vilket gör MR till ett mycket värdefullt verktyg vid diagnos av många olika sjukdomstillstånd.
Till skillnad från röntgen använder en MR ingen strålning för att avbilda kroppen. Undersökningen bygger i stället på en mycket kraftfull magnet och radiovågor. Magnetfältet i de flesta MR-maskiner skapas genom att elektrisk ström leds genom en serie trådspolar i apparaten. Andra uppsättningar spolar sänder ut och tar emot radiovågor runt personen som ligger i MR-enheten. En dator bearbetar sedan signalerna och producerar en serie bilder som visar extremt tunna tvärsnitt av kroppen. Läkaren kan studera dessa bilder från olika vinklar för att avgöra om det finns något problem. Sjukligt förändrad vävnad syns dessutom ofta tydligare på en MR än vid många andra bilddiagnostiska undersökningar.
En MR kan avbilda hjärnan för att upptäcka tumörer, nervproblem, blödningar och aneurysm, det vill säga kärlutbuktningar. Problem med synnerven i ögonen och nerver som är avgörande för hörseln kan också observeras. En MR av bröstkorgen visar hjärtat och omgivande blodkärl, liksom lungorna. Blodflödet genom kärlen kan dokumenteras och organ som levern, bukspottkörteln och njurarna kan undersökas noggrant. Leder och ben kan skannas och kontrolleras bland annat för artros och avslitna senor. Även benbrott, diskbråck och olika ryggproblem kan upptäckas med en MR-undersökning.
En typisk MR-maskin ser ut som en stor cylindrisk tunnel som är öppen i båda ändar och omges av en cirkulär magnet. Ett rörligt undersökningsbord glider patienten in i magnetens mitt, där hen får instruktioner från personalen som styr maskinen. Det finns även kortare MR-system där magneten inte omsluter hela patienten, samt helt öppna maskiner. Dessa varianter används ofta när patienten är kraftigt överviktig eller har klaustrofobi, alltså är rädd för trånga utrymmen. Stationen som bearbetar bilderna från MR:n finns i ett separat rum i närheten.
Innan en MR-undersökning får patienten svara på ett antal frågor om sin hälsa. Ofta injiceras ett kontrastmedel intravenöst under undersökningen, och eventuella allergier mot detta tas upp, liksom frågor om graviditet och nyligen genomförda operationer. Personer med vissa tillstånd, exempelvis svår njursjukdom, kan ibland inte genomgå en MR med kontrast. Patienten får en sjukhuskjol på sig, och allt som innehåller metall – smycken, klockor, kreditkort, hörapparater med mera – får inte föras in i rummet med MR-maskinen. De flesta som har metallimplantat kan normalt genomgå en MR utan problem, men det finns undantag. Personer med vissa typer av pacemakers och cochleaimplantat kan exempelvis inte göra undersökningen.
Patienten lägger sig på undersökningsbordet och placeras så att undersökningen kan påbörjas. Bordet åker sedan in i MR-maskinen och personen måste ligga helt stilla. Maskinen avger höga ljud, som dunkningar och knackningar, och hörselskydd brukar därför erbjudas. Personalen ber patienten att hålla stilla i några minuter åt gången och uppmanar sedan hen att slappna av. Kontrastmedlet kan ge en känsla av värme i kroppen, men undersökningen är normalt inte alls obehaglig. En MR tar vanligen cirka 45 minuter till en timme. När undersökningen är klar tas eventuell infusionsnål bort. Resultaten får patienten sedan av sin egen läkare vid ett senare tillfälle.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online