Har du någon gång vistats på ett stort sjukhus är chansen stor att du vet hur det känns att bli reducerad till ett nummer. Även när personalen är vänlig och omtänksam kan det vara svårt att känna sig trygg i ett system som ger dig en streckkod eller ett journalnummer redan när du kliver över tröskeln. Vissa menar till och med att denna "avhumanisering" av patienter faktiskt kan störa läkningsprocessen. Som motvikt till detta utvecklades den humanistiska omvårdnaden.
Humanistisk omvårdnad grundades av Josephine Paterson och Loretta Zderad – två sjuksköterskor som ansåg att ett rent naturvetenskapligt förhållningssätt till vårdutbildningen inte räckte för att forma verkligt effektiva och engagerade vårdare. De menade att vårdutbildning främst borde bygga på erfarenhet, och att utbildningen skulle lägga lika stor vikt vid sjuksköterskans förmåga att relatera till och samspela med olika patienter som vid hennes medicinska kunskaper. Paret presenterade sin teori om humanistisk omvårdnad offentligt för första gången år 1971.
Syftet med humanistisk omvårdnad är, precis som inom all annan vård, i slutändan att hjälpa patienten att återhämta sig eller läka. Vårdare med humanistisk inriktning anser dock att kärnan i vardagliga möten mellan sjuksköterska och patient bidrar minst lika mycket till läkningsprocessen som medicineringen gör. Därför lägger humanistisk omvårdnad stor vikt vid att bygga en genuin relation med patienten – samtidigt som man naturligtvis arbetar med patientens fysiska hälsa.
Sjuksköterskor som arbetar efter humanistiska principer får en lika grundlig utbildning som alla andra. De genomgår samma sjuksköterskeprogram och har samma medicinska bakgrund som traditionellt utbildade kollegor. Skillnaden ligger i deras synsätt: relationen till patienten står i centrum, och patientens hälsa gynnas av den relationen – inte enbart av medicinsk kompetens eller teoretisk utbildning.
Även om all humanistisk omvårdnad bygger på Patersons och Zderads teori från 1971 finns flera olika tankeskolor inom området. Vissa inriktningar fokuserar nästan helt på att utveckla relationen mellan vårdare och patient, medan de medicinska aspekterna hamnar på andra plats. Andra väver in relationsbyggande i vården men ägnar ändå stor tid åt medicinsk bakgrund och läkning. Det senare passar bäst om du ska arbeta på sjukhus, medan många som behöver privat omvårdnad ofta föredrar det förra.
Humanistisk omvårdnad har flera tydliga fördelar jämfört med mer traditionella vårdformer. Patienter i livets slutskede verkar framför allt vara betydligt mer mottagliga för humanistisk omvårdnad, och de lever ofta längre och med högre livskvalitet när de vårdas på detta sätt. Det är ofta relationerna som ger människor kraften att läka inför stora prövningar, vilket innebär att en humanistisk sjuksköterska kan förbättra en kroniskt sjuk patients chanser avsevärt – förutsatt att patienten är mottaglig för denna typ av omvårdnad.
Även om humanistisk omvårdnad kan ge hopp och styrka till både patient och anhöriga där traditionell vård kanske inte räcker till, bör du aldrig byta vårdpersonal eller ändra behandling utan att först rådfråga hela ditt vårdteam. Dessutom använder många sjuksköterskor utan formell utbildning i humanistisk omvårdnad dessa metoder dagligen, helt enkelt för att de är duktiga och empatiska i sitt yrkesutövande. Skriv därför inte av en vårdprofessionell bara för att hen saknar en officiell utbildning i humanistisk omvårdnad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online