Magnetkameraundersökning (MRI) har blivit det diagnostiska verktyg som många läkare föredrar när det gäller sjukdomar i hjärnan och nervsystemet. Undersökningen anses allmänt vara mer exakt och säkrare än andra typer av bilddiagnostik, eftersom den gör det möjligt att granska djupa områden i hjärnan som tidigare var svåra att studera.
MRI, som står för magnetic resonance imaging (magnetisk resonansbildgivning), uppfanns 1977 och betraktades som ett stort genombrott inom medicinsk bildteknik. År 1980 tillverkades den första kommersiella skannern, och idag används MRI i allt större utsträckning som diagnostiskt verktyg över hela världen.
Tekniken kan producera extremt detaljerade bilder av hjärnans strukturer, vilket ökar den diagnostiska träffsäkerheten. Eftersom metoden är mer exakt och betydligt säkrare än andra former av bilddiagnostik, såsom PET och CT, används den allt oftare för diagnostiska ändamål.
MRI är förstahandsvalet vid diagnos av hjärnsjukdomar, eftersom undersökningen ger tydliga och detaljerade bilder av hjärnan och nervvävnaden från flera vinklar. Eftersom ben inte skymmer bilden används nästan alla MR-undersökningar för att diagnostisera neurologiska sjukdomar och åkommor i ryggraden.
MRI kan ge tydliga bilder av både hjärnstammen och bakre delen av hjärnan – områden som är svåra att granska med CT eller andra typer av undersökningar. Metoden är också ovärderlig vid utredning av demyeliniserande sjukdomar, exempelvis multipel skleros, och har gjort det möjligt för läkare att bättre diagnostisera och behandla många sjukdomar som tidigare var svåra att upptäcka.
Patienten uppmanas att ligga på ett bord som glider in i en tunnel inne i skannern. Undersökningen är smärtfri, och dess längd varierar beroende på vilka delar av kroppen som ska undersökas. Om kontrastmedel behövs injiceras detta i en ven på armen eller handen av en sjuksköterska eller läkare. I sällsynta fall krävs lugnande medel. En radiograf sköter MR-apparaten under undersökningen och befinner sig i ett angränsande rum där han eller hon övervakar proceduren.
När patienten väl är inne i tunneln skapar en magnet ett magnetfält som är cirka 10 000 gånger starkare än jordens magnetfält. Väteatomerna i kroppen riktar in sig mot detta fält, och radiovågspulser riktas mot de inriktade väteatomerna. Skillnaderna i de returnerade signalerna registreras, vilket ger en kontrast mellan elakartad och godartad vävnad.
Alla anmärkningsvärda bilder, så kallade snitt, sparas i en dator för granskning. Snitten möjliggör mycket noggranna studier av vävnaden och gör att läkare kan fokusera på områden djupt inne i hjärnan som inte kan ses med andra typer av undersökningar.
Konventionella undersökningar, såsom röntgen och datortomografi, använder potentiellt skadlig joniserande strålning för att skapa bilder. Vid MRI finns ingen risk för exponering för denna typ av strålning. Undersökningen är dessutom icke-invasiv och bedöms vara säkrare än angiografi. Inga biverkningar från MRI har dokumenterats, vilket gör metoden att föredra framför många andra former av diagnostisk bildtagning.
MR-bilder kan tas genom kläder och ben, men metallföremål i närheten av MR-apparaten kan orsaka betydande fel i de rekonstruerade snitten och bilderna. Vissa personer kan inte undersökas med MRI, bland annat de som har metallskruvar eller stavar, hjärtpacemaker eller andra elektriska implantat, cochleaimplantat samt gravida kvinnor. Det starka magnetfält som genereras av MRI kan vara farligt för dessa personer.
Dessutom använder MRI radiovågor vars frekvens ligger mycket nära de som sänds ut av vanliga FM-radiostationer. Därför måste MR-apparater placeras i ett skärmrum för att förhindra störningar som skulle kunna påverka bildkvaliteten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online