Flebotomi går under många namn – venpunktion, venisektion, åderlåtning eller helt enkelt blodtagning. Enkelt förklarat handlar det om den procedur där ett blodprov tas från en patient för medicinsk analys. Även om det idag är en rutinmässig och vanlig praktik har metoden mörka rötter i den barbariska konsten att åderlåta patienter, med en historia på över 2 000 år som kostat många människor livet.
Praktiken att åderlåta uppfanns ursprungligen av grekerna ungefär vid Hippokrates tid, även om den enskilda uppfinnaren inte är känd idag. Flera berömda grekiska läkare hyllade åderlåtningens dygder. Herofilos, Archagathos och Galenos hävdade alla att blodtagning var nödvändig för att återföra en sjuk person till hälsa. Idén byggde på att kvinnor menstruerar regelbundet, vilket ansågs vara ett naturligt tecken på god hälsa. Hippokrates tolkade detta som en process där skadliga "humorer" naturligt spolas ur kroppen, och föreslog att en läkare kunde efterlikna denna mekanism genom att låta patienten blöda av samma skäl.
Tidiga metoder innebar att man skar grunda snitt på olika ställen på kroppen för att framkalla kraftig blödning. Detta grundade sig på läran om att kroppen och dess hälsa styrdes av fyra vätskor, så kallade humorer: blod, slem, gul galla och svart galla. Blev balansen mellan dessa rubbad, uppstod sjukdom – trodde man. Under århundradena förändrades teorin förvånansvärt lite. Patienter tömdes på blod av läkare som behandling mot sår som i sig inte var farliga, utöver den allvarliga blodförlusten.
I mitten av 1800-talet ansåg man att man kunde minska infektioner i ett visst område genom att "rensa ut" venerna från infekterat blod. Det var då termen flebotomi började användas. Först år 1901 avfärdades åderlåtning slutligen som kvacksalveri. Under följande decennier förändrades praktiken dramatiskt i takt med att medicinska vetenskapen utvecklades. Nya tester för att upptäcka sjukdomar krävde små blodprover, och därmed fick begreppet flebotomi nytt liv – nu med ett helt annat syfte. Från att ha varit en behandlingsmetod blev flebotomi en del av diagnostiken, vilket den fortfarande är idag.
Idag utförs flebotomi under mycket strikt reglerade förhållanden. En utbildad flebotomist ber patienten att ta plats. Teknikern tar på sterila handskar och lägger en stas runt den arm från vilken blodet ska tas. Blod tas vanligtvis från den stora venen på insidan av armbågen. Hos spädbarn, vars vener är små och svårtillgängliga, tas blodet istället oftast från häl eller fingrar.
Teknikern känner efter var venen ligger under huden och markerar platsen, oftast med penna. Området desinficeras med en swab indränkt i isopropylalkohol för att skydda mot infektion. Behövs bara ett enda prov används en enkel spruta. Ska flera tester göras används ett vakuumrörssystem, så kallad Vacutainer. Nålen förs genom huden och in i venen, varefter kolven dras ut för att fylla sprutan, eller så ansluts ett vakuumförslutet rör som fylls med blod. Rören byts ut tills alla provtagningar är klara. Därefter läggs ett plåster över stickstället, nålen tas bort och tryck appliceras för att stoppa eventuell blödning. Patienten kan sedan gå hem.
Nyttan av flebotomi är enorm. Utan möjligheten att ta blodprover skulle ingen blodanalys kunna utföras, och tusentals farliga, smittsamma eller dödliga sjukdomar skulle förbli odiagnostiserade. Dödligheten i sjukdom skulle vara oändligt mycket högre, och många sjukdomar som världen lyckats utrota skulle fortfarande härja fritt. Flebotomi används för att mäta blodsockernivåer hos personer med diabetes, kontrollera hemoglobinvärden hos dem som lider av eller riskerar anemi, samt för DNA-tester och jämförelser. Nästan inga av de medicinska framsteg som gjorts under det senaste seklet hade varit möjliga utan säkra och humana metoder för blodprovstagning.
Trots de enorma framsteg som medicinska vetenskapen gjort under det senaste seklet finns det alltid viss risk med varje medicinskt ingrepp, hur litet det än är. Den vanligaste risken är en mindre infektion i området där nålen trängt igenom huden, vilket i värsta fall kan leda till feber och ärrbildning i det drabbade området. Blodförgiftning (sepsis) kan uppstå om icke-sterilt material används vid flebotomin. Detta kan resultera i feber, hjärnskador, skador på inre organ, nekros i drabbade vävnader och i värsta fall döden. Därför är det ytterst viktigt att kanyler aldrig återanvänds och att huden runt venen steriliseras ordentligt från alla patogener.
Vissa personer kan dessutom lida av hemokromatos, en genetiskt betingad och potentiellt livshotande järnansamling i kroppen. Intressant nog behandlas just hemokromatos med terapeutisk flebotomi – regelbunden blodtagning minskar järnnivåerna i kroppen. Sjukdomen visar sig ofta tidigt i livet, vilket gör att den kan hanteras effektivt med rätt vård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online