En Independent Practice Association (IPA) är en sammanslutning av legitimerade läkare som driver egna, oberoende mottagningar men som samtidigt går samman i en gemensam förening. IPAs främsta uppgift är att förhandla avtal med organisationer som HMO:s (Health Maintenance Organizations), vilka tillför både patienter och intäkter till läkarna. I gengäld behandlar IPA-läkarna de försäkrade patienterna.
Privatpraktiserande läkares verksamheter är vinstdrivande företag. För att kunna fortsätta sin praktik behöver läkarna en stabil inkomst och en garanti för patienttillströmning, samtidigt som kostnaderna hålls nere.
En HMO betalar läkare för att vårda HMO:s försäkrade patienter. Även HMO:n behöver maximera sina intäkter och minimera sina kostnader.
Ett avtal mellan en HMO och läkare kan tillgodose båda parters behov.
Läkare har större förhandlingsstyrka som grupp än någon enskild läkare har på egen hand. Därför går läkare samman i en IPA, som sedan förhandlar fram läkarnas avtal med HMO:s.
En IPA kan teckna avtal med flera olika HMO:s, medan läkarna behåller sina oberoende mottagningar, skilda från alla andra IPA-läkares praktiker. IPA-läkare behandlar även patienter som inte är försäkrade via någon HMO.
Avtalsvillkoren mellan HMO:s och IPAs varierar. Utöver ekonomiska frågor kan villkoren i HMO-IPA-avtalen även innefatta överföring av ansvar, risk och kravhantering från HMO:n till IPA:n. Olika HMO-IPA-avtal kan dessutom påverka vilka medicinska tjänster som faktiskt erbjuds HMO-patienterna.
Följaktligen kan samma läkare ge två patienter olika behandling för exakt samma sjukdom, beroende på patientens försäkringsskydd. Vilka behandlingar som står till buds inom en HMO beror på HMO-IPA-avtalet. Valet av tillgängliga behandlingar för samma patient utan HMO-försäkring kan vara helt annorlunda.
HMO:s ersättning till läkare baseras antingen på fee-for-service (FFS), det vill säga ersättning per utförd tjänst, eller på kapitation – ett fast schablonbelopp per patient. Vid FFS betalas läkaren för varje enskild tjänst som utförs. Läkarens ekonomiska risk och ansvar gentemot HMO:n begränsas då till de faktiskt utförda tjänsterna.
Vid kapitation får läkaren ett fast belopp per patient, oavsett hur omfattande patientens vård blir. Den ekonomiska risken överförs därmed från HMO:n till läkarna. Överstiger vårdkostnaderna det fasta belopp som HMO:n betalar, måste läkarna själva täcka mellanskillnaden.
Att maximera läkarnas inkomst kräver att kostnaderna för den levererade vården minimeras. Höjden på kapitationsavgiften är därför kärnan i HMO-IPA-avtalet.
Om det är HMO:n eller IPA:n som ansvarar för att patienternas vårdbehov tillgodoses beror på avtalet mellan HMO:n och IPA:n.
De lagar som reglerar relationen mellan läkare och patient är dock oberoende av de separata avtal som HMO:n tecknar med patienter respektive läkare.
Kapitationsmodellen kan påverka de behandlingsval som IPA-läkare erbjuder patienter.
Avtalet mellan HMO:n och dess försäkrade patienter skiljer sig från avtalet mellan HMO:n och IPA-läkarna. Läkar–patient-relationen är helt oberoende av båda dessa HMO-avtal.
Ansvaret för nekad eller utebliven vård beror således på villkoren i HMO-IPA-avtalet. Den behandlande läkaren ansvarar dock alltid gentemot patienten för vårdmisstag och medicinsk felbehandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online