Fram till 2010 täckte Medicare – den amerikanska federala regeringens sjukförsäkring för seniorer – inte långtidsvårdstjänster kopplade till dagliga livets aktiviteter. Programmet omfattade endast medicinskt nödvändig och kvalificerad omvårdnad, och dessutom bara under särskilda förutsättningar. Med Patient Protection and Affordable Care Act från 2010 infördes bestämmelser om mer heltäckande långtidsvårdsförmåner som skulle omfatta båda typerna av långtidsvårdstjänster.
Community Living Assistance Services and Support Act, vanligen kallad CLASS Act, var en del av Patient Protection and Affordable Care Act från 2010. Syftet var att skapa en konsumentfinansierad försäkringsplan för långtidsvårdsbehov. Även om detaljerna i planen ännu inte var färdigutformade beräknades den genomsnittliga månadspremien ligga runt 123 dollar per månad från och med 2011. Efter att en person hade betalat in till planen i fem år blev han eller hon berättigad till en långtidsvårdsförmån på 75 dollar per dag.
Enligt CLASS Act erbjöd den federala regeringen en försäkringsplan som gjorde det möjligt att betala in till statligt sponsrat långtidsvårdsskydd via löneavdrag som administrerades av arbetsgivarna. Bestämmelser för att även låta egenföretagare delta i programmet skulle införlivas. Berättigade deltagare var personer i aktivt arbete, 18 år eller äldre, som för närvarande inte bodde i en långtidsvårdsmiljö. Personer med befintliga diagnoser, exempelvis hjärtsjukdom eller funktionsnedsättningar, fick inte uteslutas från programmet.
CLASS Act-planen gav kontantförmåner på minst 50 dollar per dag, beroende på den enskilda personens långtidsvårdsbehov. En förmåneskala bestämde beloppen utifrån storleken på löneinbetalningarna och antalet år personen hade betalat in till programmet. Förmånerna täckte tjänster kopplade till dagliga aktiviteter, såsom hjälp med badning, påklädning och toalettbesök. Förmånerna var dessutom inflationskänsliga, vilket innebar att beloppen höjdes i takt med att inflationen steg. Vad gäller livstidsgränser fanns det vid denna tidpunkt ingen övre gräns för det totala förmånebelopp en person kunde få.
CLASS Act fastställde vissa villkor som måste uppfyllas för att deltagare skulle kvalificera sig för förmåner. Deltagarna måste uppvisa en kvalificerande grad av funktionsnedsättning, vilket innebar begränsningar i minst två av dagliga livets aktiviteter. Begränsningarna måste också ha bestått i minst 90 dagar för att man skulle vara berättigad till assistans. Kvalificerade vårdgivare, såsom läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal, gjorde bedömningen av huruvida en person uppfyllde kraven på funktionsnedsättning. Deltagarna måste dessutom ha betalat in till planen i minst fem år, varav tre år i aktivt arbete, innan de blev berättigade till kontantförmåner.
Trots de ursprungliga ambitionerna bedömde det amerikanska hälsodepartementet (HHS) att CLASS Act inte var ekonomiskt hållbar i längden, eftersom risken fanns att friska och unga människor skulle välja bort programmet. Lagen återkallades därför formellt i januari 2013 genom American Taxpayer Relief Act, och planen implementerades aldrig fullt ut. Artikeln ovan beskriver därför de regler och villkor som gällde under den period då lagen var i kraft.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online