I juli 1965 undertecknade president Lyndon B. Johnson Social Security Amendments of 1965, en lagstiftning som skapade de två stora programmen Medicare och Medicaid. Dessa program etablerade statligt finansierad sjukförsäkring för äldre och ekonomiskt utsatta amerikaner. Bakom denna omfattande reform låg årtionden av politisk debatt – en debatt som i många avseenden förebådade den hälsoreform som trädde i kraft 2010.
Medicare ger automatiskt en statligt betald försäkring till pensionärer över 65 år som mottar socialsäkerhetsförmåner (Social Security). Även arbetstagare med funktionsnedsättning som har fått invaliditetsförsäkringen SSDI (Social Security Disability Insurance) i 24 månader omfattas av Medicare – med undantag för personer med ALS (Lou Gehrigs sjukdom) och svår njursvikt i slutstadiet, som inte behöver någon väntetid. Medicaid ger däremot grundläggande statligt betald sjukförsäkring till personer med låg inkomst, oavsett ålder.
Arbetet för att införa statligt finansierad sjukvård började med Harry Truman, som 1948 misslyckades med att få igenom sitt förslag National Health Insurance Initiative. Hans ansträngningar speglade samhällets oförmåga – och ovilja – att ge sjukförsäkring till en snabbt växande äldre befolkning. Enligt folkräkningen 1950 hade antalet seniorer i USA ökat från 3 miljoner år 1900 till 12 miljoner år 1950. Nästan två tredjedelar av alla seniorer hade en årsinkomst på mindre än 1 000 dollar, och endast var åttonde senior hade en privat sjukförsäkring.
Mellan 1950 och 1963 ökade antalet äldre från 12 miljoner till 17,5 miljoner, vilket innebar att deras andel av den totala befolkningen steg från drygt 8 procent till över 9 procent. Trots detta kritiserade motståndare till statligt finansierad sjukvård det föreslagna lagförslaget och kallade det ”socialiserad medicin”.
För att kvalificera sig för SSDI och Medicare måste individen uppfylla den federala definitionen av funktionsnedsättning: ett medicinskt tillstånd som förväntas pågå i ett år eller längre, eller leda till döden. Personen måste dessutom ha samlat tillräckligt med arbetspoäng för att kvalificera sig för socialsäkerhetsförmåner. Det antal arbetspoäng som krävs varierar beroende på hur gammal arbetaren är när funktionsnedsättningen inträffar.
En arbetstagares make eller maka som är 62 år eller äldre kan kvalificera sig för förmåner; även en make eller maka i valfri ålder som vårdar ett barn under 16 år eller ett barn med funktionsnedsättning kan omfattas. Ogifta barn under 18 år – eller under 19 år som fortfarande går i skolan – kan kvalificera sig för en förälders förmåner. Barn med funktionsnedsättning kan kvalificera sig om tillståndet uppträdde före 22 års ålder. En tidigare make eller maka som är 62 år eller äldre och inte har gift om sig kan också kvalificera sig, förutsatt att äktenskapet varade i minst 10 år, enligt Social Security Administration.
Även om Medicare och Medicaid trädde i kraft genom samma lagstiftning skiljer sig programmen åt på flera viktiga sätt. Medicaid baseras på inkomst, medan Medicare gör det inte. Medicare förvaltas av den federala regeringen, medan delstaterna administrerar Medicaid utifrån federala riktlinjer. Mottagare av Medicare måste betala en premie för Part B-tjänster, bland annat hjälpmedel och vårdutrustning, samt egenavgifter för vissa tjänster. Medicaid-mottagare får däremot i allmänhet sin täckning utan kostnad, enligt Neighborhood Legal Services.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online