I mars 2010 undertecknade president Barack Obama vad tidningen USA Today beskrev som en "banbrytande sjukvårdslag". Syftet med lagen var att genomföra en omfattande reform av sjukvården i USA. Lagen, som började tillämpas i januari 2011, införde dock inte något system med en enda betalare ("single-payer") eller någon nationell sjukvårdsplan – något som flera andra länder har infört med viss framgång.
Allmän sjukvård är inget nytt fenomen. Redan sedan 1800-talet har länder i Europa infört olika former av nationella sjukvårdsplaner. Ett nationellt system med en enda betalare ger alla medborgare tillgång till medicinsk vård. Inom ett sådant system fattas de medicinska besluten fortfarande av patienten och läkaren, men kostnaderna och ersättningspaketen hanteras av den offentliga myndighet som ansvarar för hälso- och sjukvården.
Många amerikaner tror att en nationell sjukvårdsplan skulle erbjuda "gratis" vård, men sjukvård är aldrig gratis. Medicinska ingrepp, receptbelagda läkemedel och driftskostnaderna för sjukhus är dyra, och dessa kostnader måste hanteras även inom ett nationellt system. Drivs planen av staten blir det skattebetalarna som finansierar den. Enligt organisationen Physicians for a National Health Program (PNHP) gör skattesystemet det dock möjligt att fördela kostnaderna "rättvist". Bidragen till en nationell sjukvårdsplan kan exempelvis baseras på inkomsten, på liknande sätt som bidragen till socialförsäkringssystemen Social Security och Medicare.
En nationell sjukvårdsplan har både fördelar och nackdelar. Enligt Lean Medical Care skulle ett allmänt system ge enhetlig vård i hela landet, och medborgarna skulle slippa ruinera sig ekonomiskt för att få vård. Å andra sidan kan de skatter som krävs för att finansiera programmet leda till nedskärningar inom andra viktiga statliga utgiftsområden, som försvar eller utbildning. Frågor om systemets effektivitet kan också uppstå. Balanced Politics menar exempelvis att patienterna riskerar att få vänta ännu längre på behandling.
Tyskland, Kanada och Frankrike erbjuder alla någon form av nationell sjukvårdsplan. I Tyskland omfattas de flesta arbetare och tjänstemän av planen, medan egenföretagare och personer med inkomst över en viss nivå inte omfattas. I Kanada och Frankrike täcks nästan hela befolkningen. I alla tre länderna kan medborgarna dock välja mellan den nationella sjukvårdsplanen och en privat försäkringsgivare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online