Kanada är känt för sitt hälso- och sjukvårdssystem. Den genomsnittliga livslängden i landet är cirka 80 år, vilket delvis kan bero på att nästan alla kanadensiska medborgare har tillgång till sjukvård. Det kanadensiska sjukvårdssystemet är dock inte perfekt, och det blev inte heller vad det är idag över en natt. Det krävdes flera lagstiftningar, som kulminerade i Canada Health Act 1984, innan varje provins kunde erbjuda sjukförsäkring till sina medborgare.
Under den globala depressionen på 1930-talet sjönk levnadskostnaderna i Kanada med 25 procent. Enligt Canadian Museum of Civilization fick en läkare i landsbygdsdistriktet i Ontario "tjugo höns, flera ankor, gäss, en kalkon, potatis och ved" som betalning år 1933. Efter andra världskriget började William Lyon Mackenzie Kings liberala regering bygga upp sociala välfärdsprogram. I en Gallupundersökning från 1949, genomförd efter federala val, tillfrågades kanadensarna om de skulle stödja en statligt finansierad sjukvårdsplan som de själva skulle bidra till månadsvis. Hela 80 procent svarade ja.
Medical Care Act från 1966 syftade till att ge hälso- och sjukvård till alla kanadensiska medborgare oavsett betalningsförmåga. Vissa kritiker kallade detta socialism, till och med kommunism. Federal-Provincial Fiscal Arrangements and Established Programs Financing Act infördes och trädde i kraft 1977. Till skillnad från sin föregångare, Hospital Insurance and Diagnostic Services Act, beviljade den varje provins en klumpsumma att fördela fritt mellan sjukvård och utbildning.
Lagen från 1984 bygger på fem grundprinciper: offentlig förvaltning, heltäckande vård, universalitet, portabilitet och tillgänglighet. Försäkringen förvaltas offentligt och tillhandahålls medborgarna av samtliga 13 provinser på icke-vinstdrivande basis. Alla medicinskt nödvändiga ingrepp täcks av provinsförsäkringen, och det är provinserna själva som har befogenhet att definiera vad som utgör ett "medicinskt nödvändigt" ingrepp. Alla omfattas av försäkringen, med vissa undantag, och täckning får inte nekas på grund av oförmåga att betala premier.
Täckningen är även portabel. En person som flyttar från en provins till en annan kan alltså lita på att vara försäkrad under övergångsperioden mellan de två provinsernas försäkringssystem. För att säkerställa tillgängligheten har den federala regeringen dessutom rätt att hålla inne ekonomiska överföringar till provinser som tillåter "privat" eller "extra fakturering" för försäkrade tjänster.
Varje provins har en egen sjukförsäkringslag som fastställer individuella regler och bestämmelser för sjukförsäkringen. Den federala regeringen ger provinserna denna behörighet men förväntar sig att de följer vissa federala riktlinjer. Dessa riktlinjer anger kraven för utformningen av de tretton enskilda sjukförsäkringsplanerna i provinserna och territorierna. Sjukvårdssystemet finansieras dock inte enbart av provinserna; de mottar överföringar från den federala regeringen som motsvarar cirka 70 procent av sjukvårdskostnaderna.
Det finns vissa undantag från täckningen. Dessa inkluderar personer som redan omfattas av en federal försäkringsplan, såsom medlemmar av Royal Canadian Mounted Police, invandrare samt kanadensare som bott utomlands och nu återvänder för att ta upp permanent bosättning.
Provinsens sjukförsäkring täcker läkarbesök, sjukhusvistelser, fysioterapi, tandvård, receptbelagda läkemedel och vissa andra standardtjänster. Korrektionslinser, vissa mediciner, hemvård och andra medicinska behov omfattas däremot inte av provinsförsäkringen. För att täcka dessa kostnader kan privatpersoner teckna kompletterande privat försäkring.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online