Sedan 1954 har den federala myndigheten Social Security Administration (SSA) i USA beviljat sjukersättning till arbetstagare. Programmet har förändrats genom åren, men dess kärna är densamma: att ge direkt ekonomiskt stöd till personer som på grund av fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar inte kan arbeta och försörja sig. Ett viktigt faktum att komma ihåg är dock att beslutet om beviljad ersättning är ett juridiskt beslut, inte ett medicinskt. En läkare kan aldrig bevilja SSA-sjukersättning – endast SSA kan göra det genom sin särskilda prövningsprocess.
Det mest grundläggande villkoret för SSA:s sjukersättning är att sökanden inte får arbeta. Logiken framstår som självklar – en person kan inte samtidigt arbeta och vara helt arbetsoförmögen. Många sökande ansöker dock om ersättning medan de fortfarande jobbar under stort lidande, med fysiska eller psykiska begränsningar. Tyvärr innebär reglerna att arbete, enligt SSA:s definition, inte är tillåtet under ansökningsprocessen.
SSA definierar dock arbete något bredare än bara att ha ett reguljärt jobb. Arbetet måste utgöra en så kallad "substantial gainful activity" (SGA), alltså en väsentlig inkomstbringande verksamhet. Vissa sysslor uppfyller bara ett eller två av kriterierna och räknas därför inte som arbete. En person som tjänar en mindre summa på deltid genom tillfälliga uppdrag för en vän eller familjemedlem uppfyller exempelvis inte kraven för SGA. Gränsdragningen kan vara förvirrande, vilket gör det extra viktigt att rådfråga SSA om sin arbetssituation innan man påbörjar en ansökan.
Många ansökningar avslås eftersom sökanden bedöms kunna utföra någon annan form av arbete. SSA beviljar nämligen inte ersättning bara för att sökanden inte klarar sitt nuvarande yrke – ersättning ges först när personen inte kan utföra något arbete alls. Ta exemplet med en 40-årig murare med gymnasieutbildning och en allvarlig muskel- och skelettskada i ryggen. SSA konstaterar att arbetaren inte längre kan klättra på stegar eller bära tunga tegelstenar och murbruk. Men samma person skulle kunna lära sig att sitta vid ett skrivbord, svara i telefon, skriva på dator eller utföra lättare fabriksarbete. Bedömningen blir därmed att sökandens tillstånd är allvarligt (SSA godtar alltså att personen inte längre kan jobba som murare), men att tillståndet inte hindrar allt arbete. Resultatet: ansökan avslås.
En annan avgörande faktor i prövningen är sökandens ålder och utbildningsnivå. Rent konkret innebär det att en äldre arbetare (över 55 år) med låg utbildning (under gymnasienivå) har betydligt större chans att kvalificera sig för SSA:s sjukersättning än en yngre arbetare med högskoleexamen – även om båda har exakt samma diagnos och funktionsnedsättning. Förklaringen är enkel: ålder och utbildning påverkar förmågan att lära sig nya färdigheter och övergå till annat arbete. En äldre person som arbetat många år har ofta färdigheter som är specifika för just det yrket, och låg utbildning minskar sannolikheten för att hen lyckas lära sig något nytt. Yngre och bättre utbildade arbetare saknar detta hinder och kan betydligt lättare anpassa sig till andra jobb.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online