Social sjukförsäkring (SHI) är ett system som länder använder för att finansiera och förvalta hälso- och sjukvårdstjänster. Systemet samlar en hel befolknings – eller en stor grupps – hälsorisker och ekonomiska risker i ett gemensamt system. SHI är vanligare i fattigare länder, men liknande program finns också för vissa befolkningsgrupper i välmående länder. För att systemet ska fungera effektivt krävs oftast obligatoriskt deltagande och en stabil finansiering, exempelvis genom automatiska löneavdrag.
Precis som det finns olika modeller för vårdleverans – som privat frivillig sjukförsäkring, hälsosparandekonton och samhällsbaserad hälsofinansiering – finns det flera olika typer av program som klassificeras som social sjukförsäkring. Här är några exempel från olika länder.
Kina uppdaterade sina SHI-program 1993 i ett försök att kontrollera de stigande vårdkostnaderna som globaliseringen medförde. Täckningen utökades först till personer utan försäkring i storstads- och tätortsområden, och därefter till offentligt anställda och pensionärer. Planer finns på att även öppna programmet för den privata sektorn, med målet att uppnå universell täckning. Utbyggnaden av SHI har minskat statens hälsovårdsutgifter med 20 procent under det senaste decenniet.
Sedan 1956 tillhandahåller Myanmars regering obligatorisk sjukvårdstäckning för anställda inom både offentlig och privat sektor genom sitt SHI-program. De anställda får gratis medicinsk vård, som finansieras genom automatiska löneavdrag. Programmet täcker dock inte familjemedlemmar, men en utvidgning av programmet övervägs.
Vietnams sociala sjukförsäkring infördes i början av 1990-talet och täcker idag cirka 11 procent av landets totala befolkning. Systemet omfattar offentligt anställda och deras familjer, pensionärer samt barn i skolåldern. På sikt ska alla arbetare och pensionärer inom den privata sektorn inkluderas, särskilt de som bor på landsbygden.
Indonesien har två huvudsakliga SHI-program: PT Askes och Jamsostek. PT Askes ger täckning till alla tjänstemän, deras familjemedlemmar och militärpersonal, medan Jamsostek täcker offentligt anställda, deras makar samt barn under 21 år. Programmernas framgång har väckt idéer om att slå ihop dem till ett enda nationellt program, men oenighet kring utformningen har hittills hindrat detta arbete från att gå vidare.
USA har tre huvudsakliga SHI-program: Medicare, Medicaid och State Children's Health Insurance Program (S-CHIP). Varje program riktar sig till specifika sårbara befolkningsgrupper och subventioneras delvis av offentliga medel. Medicare förvaltas på federal nivå och täcker personer över 65 år samt personer med funktionsnedsättningar. Medicaid och S-CHIP finansieras gemensamt av den federala regeringen och delstaterna och förvaltas av delstaterna. Medicaid riktar sig till mycket fattiga personer, medan S-CHIP täcker barn i låginkomsthushåll vars föräldrar varken kvalificerar sig för Medicaid eller har en privat försäkring.
Social sjukförsäkring kan alltså utformas på många olika sätt beroende på landets ekonomi, befolkning och politiska prioriteringar – från heltäckande nationella system till riktade program för sårbara grupper. Gemensamt för alla modeller är målet att sprida hälsorisker och göra vård tillgänglig för dem som behöver den.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online