Universell sjukvård är ett system där varje person inom en viss region har täckning för hälso- och sjukvård. Detta omfattar ofta även psykiatrisk vård samt tandvård. Regeringar använder en rad olika metoder för att lösa frågan om hur alla berättigade invånare ska få vårdtäckning. Intressant nog är USA det enda rika, industrialiserade landet i världen som saknar universell sjukvård.
Konceptet och motivationen bakom statligt sponsrad sjukvård är att utöka tillgången till vård för alla medborgare. Lagstiftning, regelverk och beskattning krävs för att genomförandet ska fungera smidigt. Vissa kostnader bärs av patienterna själva, men huvuddelen av de medicinska kostnaderna betalas antingen via skatteintäkter eller genom obligatorisk försäkring.
Den största utmaningen vid genomförandet är att avgöra om staten själv ska administrera systemet eller om en kombination av offentlig och privat sektor bör etableras.
En stor utmaning för ett land som vill genomföra sjukvårdsreformer är den politiska debatten. Den bottnar ofta i antingen en motvilja mot ett statligt styrt system eller i frågor kring kostnader och statsbudget.
I USA täcker statliga program som Medicare, Medicaid och TRICARE redan 27,8 procent av befolkningen. Kostnaden för dessa program motsvarar dock cirka 15 procent av landets BNP – en högre andel än i nästan vilket annat land i världen. År 2007 saknade dessutom mer än 15 procent av medborgarna i USA helt sjukvårdstäckning.
Vid enbetalarsjukvård bildas en stor fond från någon form av intäkter, och denna enda fond ansvarar för att betala alla sjukvårdskostnader. Vårdpersonalen får betalt oavsett om patienten söker sig till en privat eller offentlig vårdgivare.
Många analytiker menar att metoden, utöver att besvara det moraliska kravet på allmän vård, också sänker totalkostnaderna eftersom oförsäkrade personer får behandling tidigare. De flesta oförsäkrade söker våld på akutmottagningar eftersom de inte fått förebyggande vård – och akutvård är betydligt dyrare än vanliga läkarbesök.
Kanada och Australien är två tydliga exempel på länder med detta system.
Det offentligt finansierade alternativet har antagits av flera länder, bland annat Storbritannien, Italien och Spanien. Dessa nationer har i princip helt tag bort försäkringsbolag ur ekvationen; primärvård och långtidsvård erbjuds gratis för medborgarna. Receptbelagda läkemedel och tandvård hålls till en fast taxa eller täcks helt.
Systemet finansieras genom skatteintäkter, vilket innebär att skattesatsen i dessa länder är högre än i många andra nationer. Kostnaderna hålls dock nere tack vare att staten kan utnyttja sin förhandlingsstyrka.
Andra länder, som Tyskland, har valt ett obligatoriskt försäkringssystem. Det innebär att varje medborgare måste teckna sjukförsäkring, antingen hos ett privat bolag eller via staten.
Detta system håller nere kostnaderna genom en så kallad riskutjämningspool. Poolen förhindrar att enskilda bolag drabbas av stora förluster: fonder med lågriskpatienter betalar in pengar, medan fonder med högriskpatienter får kompensation från poolen. Fonderna kan i dessa system inte själva välja vilka de ska försäkra, och täckningsnivån fastställs normalt genom ett statligt beslut.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online