I en ständigt föränderlig sjukvårdsvärld arbetar toppchefer intensivt för att hänga med i sina organisationers behov. Nya utmaningar kräver nya ledarskapsmetoder och arbetssätt. Eftersom det inte finns någon universell lösning för att leda sjukvårdsverksamheter vänder sig ledare till ett antal viktiga organisationsteorier som är gemensamma för sjukvårdsorganisationer – och för sjukhus i synnerhet.
Den byråkratiska ledningsteorin är en av de äldsta som fortfarande används i dag, och organisationer i alla storlekar och inom många branscher tillämpar den. Byråkratisk styrning innebär att ett fåtal personer på toppnivån fattar beslut, medan en kedja av mellanchefer och lägre nivåer nedanför dem utför specifika funktioner med begränsad befogenhet. Order kommer uppifrån och ner på ett sätt som liknar militärens hierarki.
Sjukvårdsorganisationer – särskilt sjukhus och försäkringsbolag – har traditionellt använt byråkratisk styrning eftersom den skapar konsekvens och precision. Genom specialisering utför varje medlem i organisationen ett begränsat antal uppgifter ofta och till synes mycket väl. Sjuksköterskor tar till exempel hand om sina patienter utan att fundera på större organisatoriska frågor. På samma sätt har sjuksköterskechefer uppsikt över sina sjuksköterskor men ägnar sig inte åt frågor som rör den medicinska personalen.
Både förändrade attityder till patientvård och det föränderliga affärsklimatet inom sjukvården har fått många organisationer att anamma ett patientcentrerat förhållningssätt till styrning. I stället för att utveckla system som toppcheferna tycker är enklast att övervaka eller mest kostnadseffektiva organiserar sig sjukhus och vårdgivare på ett sätt som gör det möjligt att leverera bästa möjliga patientvård. Idén är att organisationen genom medicinsk och serviceinriktad excellens uppnår de bästa ekonomiska resultaten. Ofta främjar toppchefer samarbete mellan avdelningar och tvärvetenskapliga arbetssätt inom medicinen som saknas i den traditionella byråkratiska ledningsstilen.
Chefer som vill ha konkreta resultat förlitar sig ofta på vetenskaplig styrningsteori för att vägleda sin verksamhet. Vetenskaplig styrning utformar organisationsstrukturer för att uppnå särskilda riktmärken och resultat. Befogenheter delegeras typiskt i högre grad än i ett byråkratiskt system, även om avdelningarna utformas och bemannas med specifika syften i åtanke. Ett sjukhus som tillämpar vetenskaplig styrning utformar exempelvis ledningsstrukturen, bemanningen och antalet bäddar på en postoperativ övervakningsavdelning för att kunna vårda ett visst antal patienter per år. I sin personalstyrning utvärderar en sådan verksamhet typiskt sjuksköterskor utifrån flera objektiva prestationsindikatorer, bland annat produktivitet, antal behandlade patienter, sjukfrånvarodagar och detaljnivån i dokumentationen.
Sjukvården är en bransch i ständig förändring. Förutom förändringar inom själva vårdpraktiken förändras försäkringar, ersättningssystem och regelverk regelbundet. Kontingensteorin säger att ledningen bör förbli flexibel och behålla förmågan att omorganisera både strukturellt och processuellt efter behov för att hänga med i kraven. Resursteorin kompletterar kontingensteorin genom att postulera att organisationer ibland behöver styra utifrån de resurser som finns tillgängliga i deras omgivning. Det innebär att när kostnader, arbetskraft, material och specialister på platsen förändras måste också sjukvårdsorganisationerna anpassa sig. Båda teorierna bär på idén att organisationer, i stället för att låta yttre krafter skapa organisatorisk panik, kan anamma styrningsmetoder som bygger på förändring.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online