Så skriver du en omvårdnadsdiagnos – steg för steg

Vad är en omvårdnadsdiagnos?

En omvårdnadsdiagnos är ett standardiserat omvårdnadsspråk som utvecklats av North American Nursing Diagnosis Association (NANDA). Det gör det möjligt för legitimerade sjuksköterskor att identifiera patientproblem på ett enhetligt sätt som kan kommuniceras konsekvent mellan olika vårdmiljöer.

Till skillnad från medicinska diagnoser, som speglar läkarbedömda sjukdomstillstånd, beskriver omvårdnadsdiagnoser problem som sjuksköterskan själv kan åtgärda genom omvårdnadsinsatser. Enligt den amerikanska online-resursen A Texas Resource for Advocates of Nursing Education har de flesta välskrivna omvårdnadsdiagnoser tre delar.

Du behöver

• Åtkomst till intranätet
• Giltig legitimation som sjuksköterska

Så går du tillväga

1. Genomför en omvårdnadsbedömning

Börja med att identifiera relevanta patientproblem genom en omvårdnadsbedömning. Den kan innefatta en intervju med patienten och/eller närstående, en fysisk undersökning, granskning av journalen samt samråd med andra vårdgivare. Du kan även inkludera data från patientmonitorer, vitalparametrar, laboratorieprover och andra diagnostiska undersökningar.

2. Jämför dina fynd med NANDA:s diagnoslista

Se över NANDA:s lista över godkända omvårdnadsdiagnoser för att kontrollera om någon matchar fynden från din bedömning. Även om det finns hela böcker i ämnet kan du få snabb åtkomst online via webbplatser som Scribd.com. Vissa sjukhus tillhandahåller fickkort med relevanta omvårdnadsdiagnoser, och det finns dessutom kommersiella produkter att tillgå.

3. Välj lämplig diagnos och avgör antal delar

Välj en lämplig omvårdnadsdiagnos och avgör om den består av två eller tre delar. De flesta omvårdnadsdiagnoser består av NANDA:s diagnosetikett, en relaterad faktor samt belägg som stödjer diagnosen. Diagnoser av typen “risk för” har däremot endast två komponenter: diagnosetiketten och den relaterade faktorn eller faktorerna.

4. Formulera diagnosen på ett standardiserat sätt

Skriv ut omvårdnadsdiagnosen enligt gällande format. För de flesta diagnoser ser det ut ungefär så här: “Förvirring, akut, relaterad till anestesi, som visar sig i oförmåga att identifiera person eller plats”. En riskdiagnos kan lyda “Blödning, risk för, relaterad till koagulationsrubbning” – alltså med bara två delar.

5. Uppdatera diagnosen löpande

När du och dina kollegor ger omvårdnad och patientens tillstånd förändras kan din bedömning visa behovet av att justera vissa diagnoser. När patienten exempelvis återhämtat sig från narkosen är diagnosen kopplad till förvirring kanske inte längre aktuell. Sjuksköterskan noterar då ändringen i patientens vårdplan.