Arbetsmarknaden för missbruksrådgivare växer i snabb takt. Enligt det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet (U.S. Department of Labor) beräknades antalet tjänster för missbruksrådgivare öka med 34 procent fram till 2016 – betydligt snabbare än genomsnittet för alla andra yrken. Förklaringen är enkel: allt fler söker behandling, eftersom missbruk och beroende i allt högre grad accepteras som behandlingsbara sjukdomar. Även personer som döms för brott begångna under påverkan får i ökande utsträckning behandling i stället för att tas om hand av kriminalvården. Dessutom är försäkringsbolag allt mer benägna att betala för missbruksbehandling och rådgivning, eftersom det utgör ett kostnadseffektivare alternativ än psykologavgifter.
I takt med att området expanderar snabbt ställer både arbetssökande och blivande arbetsgivare frågor om utbildningen av missbruksrådgivare – tyvärr finns det inte alltid entydiga svar. Det stora utbudet av rådgivartjänster, de varierande kraven från delstat till delstat och de skiftande definitionerna av vad en rådgivare är inom detta dynamiska område kan vara mycket förvirrande. Här följer några viktiga överväganden när du planerar bemanningen hos en verksamhet eller lägger upp en egen karriär inom missbruksrådgivning.
Begreppet "rådgivare" inom missbruksvården kan vara mycket tvetydigt. För vissa organisationer innebär det en tjänst på ingångsnivå där endast en gymnasieexamen, och möjligen ett giltigt körkort, krävs. Dessa tjänster, som ofta förekommer inom sluten vård, kräver mer klinisk handledning och omfattar arbetsuppgifter som att leda gruppdiskussioner, transportera patienter och ha nattlig uppsikt över patienter.
Vissa rådgivare på ingångsnivå har kommit i kontakt med yrket genom sin egen återhämtning från missbruk. Andra började arbeta inom området på grund av ett ledigt jobb, men är nu intresserade av att fortsätta sin utbildning och utvecklas i karriären. Dessa rådgivare har stor nytta av internutbildning som ges av organisationens kliniska personal och handledare. Kurser i grundläggande rådgivningskunskaper är mycket värdefulla (till exempel aktivt lyssnande och intervjuteknik). Undervisning i olika praktiska ämnen – som databaser och kalkylprogram, ordbehandling och klinisk dokumentation samt användning av e-post – hjälper rådgivare på ingångsnivå att utföra sina grundläggande arbetsuppgifter. Att involvera organisationens IT-avdelning i planeringen av dessa kurser är en god idé.
Vissa delstater kräver att rådgivare har avancerade examen för att få licens. Andra kräver certifiering inom missbruksområdet. I sådana fall blir utbildningen för rådgivares yrkesutveckling mer avancerad. Utvecklingsplaner för legitimerad personal bör innehålla undervisning som ger behörighet för C.E.U.-poäng (Continuing Education Units). Legitimerade rådgivare måste läsa ett visst antal studietimmar varje år för att behålla sina licenser. Organisationer som erbjuder sina rådgivare möjligheter att samla dessa poäng bidrar till att hålla licenserna aktuella. Eftersom rådgivare oftast har en intensiv arbetsbelastning bör utvecklingsplanerna dessutom innehålla schemaläggningsflexibilitet, exempelvis möjligheten att delta i kurser under arbetstid.
Organisationer är skyldiga att följa villkoren i privata kontrakt och anslag. Det innebär att verksamheten måste efterleva särskilda regler för rekrytering, vidareutveckling och licensiering av rådgivare. Detsamma gäller när finansiering erhålls från federala, delstatliga och lokala myndigheter. Delstater kan ha hela avdelningar dedikerade till utbildningskrav och licensiering av rådgivare.
Ytterligare ackreditering för rådgivare kan erhållas via organisationer som Commission on Accreditation of Rehabilitation Facilities (CARF), The Joint Commission samt Council on Accreditation of Children and Family Services (COA). Dessa ackrediteringsprogram har alla specifika krav på utbildning, licensiering och certifiering. Individer bör göra sig väl bekanta med kraven innan de söker ackreditering, och organisationer bör beakta dem i sina utvecklingsplaner för rådgivare. Ackrediteringsorgan förväntar sig att rådgivningspersonalen är utbildad inom ett antal kärnområden: klinisk behandlingsplanering, remittering, koordinering av insatser, rådgivning, utbildning av klienter, familjer och samhälle, dokumentation samt professionellt och etiskt ansvarstagande. Dessutom krävs ofta kompletterande hälso- och säkerhetsutbildningar, såsom körning av minibussar, HIV/AIDS, hantering av biofarligt och smittförande avfall, våldsförebyggande arbete, HLR och första hjälpen samt kulturell mångfald.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online