Bennettrörelser (även kallade sidoförskjutningar eller laterala förskjutningar) är den horisontella rörelse som underkäken gör vid sidorörelser av käken. Rörelsen är uppkallad efter den amerikanska protetikern Norman G. Bennett, som beskrev fenomenet redan 1908.
När underkäken rör sig åt sidan, till exempel under tuggning, sker inte bara en enkel pendling i käkleden. Underkäken glider även en kort sträcka i sidled – detta är Bennettrörelsen. Rörelsen är avgörande för att upprätthålla ett fungerande bett under tuggning och andra tuggfunktionella rörelser. Den gör att tänderna möts jämnt och förhindrar att de gnuggas onödigt hårt mot varandra.
Storleken på Bennettrörelsen varierar från person till person, men ligger vanligtvis på cirka 1–2 millimeter.
Bennettrörelsen orsakas främst av ledhögens lutning – den del av tinningbenet som underkäkens ledknöl artikulerar mot. Ledhögen är inte helt plan utan lutar nedåt och framåt. Denna lutning gör att underkäken glider åt sidan när munnen öppnas och stängs eller rör sig lateralt.
Several faktorer påverkar rörelsens utsträckning och karaktär:
Bennettrörelsen kan störas av flera olika tillstånd och behandlingar:
Rubbningar i käkleden kan skada eller inflammera ledhögen, vilket kan leda till minskad Bennettrörelse och smärta vid sidorörelser.
Tandrestaureringar, som kronor och fyllningar, kan förändra tändernas form eller ocklusion (bettet), vilket i sin tur påverkar Bennettrörelsen.
Regelbehandlingar kan flytta tänderna till nya positioner och därigenom ändra hur tänderna leds och hur Bennettrörelsen utförs.
Inom tandvården är Bennettrörelsen en kritisk faktor när det gäller att skapa ett harmoniskt bett. En korrekt förståelse för rörelsen hjälper tandläkare att förebygga förtida tandslitage samt minska risken för besvär i käkleden. Det är därför en viktig parameter vid allt från protetiska arbeten till bettanalyser och behandling av käkledsrubbningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online