Käkledsdysfunktion, ofta förkortat TMD och internationellt känt som TMJ Disorder, är en störning i käkleden och de omgivande strukturerna. Ledens kula, ledpanna och stötdämpande broskdisk kan skadas av överbelastning av olika orsaker, exempelvis ett felaktigt bett, en saknad tand eller nedslitna tänder. Smärtan kan stråla ut i ansiktsmuskulaturen, ge funktionsproblem med munnen – som att öppna och stänga den – samt orsaka tugg- och till och med röstbesvär.
Det är värt att notera att förkortningen TMJ egentligen står för temporomandibular joint, det vill säga själva käkleden. Att säga att man har TMJ är därför tekniskt sett bara ett sätt att säga att man har en käkled. Därför används oftast begreppet TMD (temporomandibulär dysfunktion) eller käkledsbesvär när man talar om själva sjukdomstillståndet.
Vanliga symtom vid TMD är smärta i nacke, axlar, öron, mun, tänder, tandkött, huvud, ansikte, ögon och hals. Andra vanliga besvär är blodsprängda ögon, suddig syn, ögonsmärta, ljuskänslighet, vattniga ögon, migrän eller bihåleproblem, känsliga tänder, tandgnissling och tandpressning, smärta i ansikte, kinder och mun, nedsatt förmåga att öppna munnen, käksmärta, klickande ljud från käkleden, sväljsvårigheter, halsont och halsbesvär samt strupkatarr (laryngit).
Spändheten i halsen och käken beror framför allt på överbelastning. Ätandet varje dag, liksom talet, sätter käke, muskler och hals i arbete, och efter lång tid kan smärta börja byggas upp i området. En felställd käke, en saknad tand, överbett eller tänder som inte passar ihop ger upphov till kraftig käksmärta vid ätande och tal. Smärtan i käken och de omgivande områdena är ofta kronisk, och personen kan lida av smärta även i vila. Smärta uppstår också när man försöker öppna munnen för brett. Dessutom gör bruxism – tandgnissling under sömnen eller vid stress och ilska – att tänderna slipas ner och hamnar i felställning, vilket i sin tur förvärrar käksmärtan.
Röstförändringar, särskilt strupkatarr, orsakas av svullna stämband som kan förekomma vid TMD. Struphuvudet består av fyra broskdelar: sköldbrosket, ringbrosket, de pariga arytenoiska brosken och struplocket. Struphuvudet förbinds med tungbenet i halsen, mellan sköldbrosket och tungan. Tungbenet i sin tur hänger ihop med underkäkens muskulatur. Tryck utövas därmed på underkäkens muskler, som har stor kontroll över hur struphuvudet används. Eftersom underkäken är instabil eller ur led vid TMD begränsas stämbandens rörelser, och för vissa personer kan det bli svårt att tala.
Ledernas felställning stör även örats strukturer genom att tryck läggs på den så kallade petrotympaniska sprickan och det tympaniska benet. Det tympaniska benet håller käkleden åtskild från hörselgången. Ligamentet mellan underkäken och hörselbenets hammare (malleus) fäster vid menisken och käkledens kapselband. Kapselbandet är en säck som omger leden och löper genom sprickan. Genom sprickan passerar även den främre tympaniska artären, som försörjer trumhinnan och omgivande vävnader med syresatt blod, samt nerven chorda tympani. Denna nerv för vidare smärtimpulser till tungan, vilket ytterligare bidrar till smärtan vid felställning.
Behandlingen av TMD varierar mellan olika vårdgivare. Vissa rekommenderar att man alternerar värme och köld mot käken för att återfå funktion. Andra förespråkar kirurgi, medan vissa erbjuder bettskenor som ska hålla tänderna i rätt läge. Sanningsenligt finns det inget botemedel mot TMD, men du kan möjligen få viss lindring genom att kontakta din läkare eller tandläkare för att gemensamt gå igenom dina behandlingsalternativ.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online