Påssjuka är en virussjukdom, och under den viktorianska tiden fanns det inget botemedel mot sjukdomen. Istället fokuserade vården helt på att lindra symtomen, som kunde innefatta feber, huvudvärk, svullna öronspottkörtlar på sidorna av ansiktet samt smärta vid tuggning och sväljning.
Viktorianerna använde flera olika metoder för att lindra besvären vid påssjuka. Här är de vanligaste:
Man trodde att vila hjälpte kroppen att bekämpa infektionen, så patienten uppmanades att hålla sig till sängen under sjukdomstiden.
Att lägga varma kompresser mot de svullna körtlarna ansågs minska smärta och obehag.
Varma drycker som soppa eller te lindrade ont i halsen och gjorde det lättare att svälja.
Att gurgla saltvatten var en populär metod för att dämpa smärta och inflammation i halsen.
För att lindra feber och värk använde man ibland naturliga preparat som pilbark eller opium – två av tidens mest utbredda smärtlindrare.
Det är viktigt att komma ihåg att dessa metoder byggde på traditionella föreställningar och praktiker snarare än vetenskapliga bevis. Effekten av behandlingarna var alltså inte säkerställd. Vid svårare fall kunde påssjuka leda till allvarliga komplikationer, som hjärninflammation eller inflammation i testiklarna, vilket krävde medicinsk insats från läkare.
Idag finns ett effektivt vaccin mot påssjuka, ofta kombinerat i MPR-vaccinet (mässling, påssjuka och röda hund). Vaccination har gjort sjukdomen ovanlig i Sverige och många andra länder, men den smittar fortfarande där vaccinations täckningen är låg.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online