Split-brain-experimenten genomfördes för första gången på 1960-talet. Vid den tiden behandlades svår epilepsi ofta genom att kirurgiskt skilja hjärnans två halvor åt, vilket kortslöt de neurala stormar som utlöser epileptiska anfall. Behandlingen var i allmänhet framgångsrik och används fortfarande i dag vid extrema fall av epilepsi. Att bryta förbindelsen mellan hjärnhalvorna medför dock betydande biverkningar. Genom att studera patienter som genomgått ingreppet kunde ett forskarteam under ledning av Roger Sperry göra banbrytande upptäckter om hur hjärnans halvor samarbetar.
I en normal hjärna är varje halva dominant inom specifika kognitiva områden. Den dominanta halvan uppvisar markant högre aktivitet när hjärnan hanterar vissa uppgifter. Hos de flesta människor är vänster hjärnhalva dominant när det gäller högre språkfunktioner, medveten logik och detaljinriktat tänkande. Höger hjärnhalva är i stället dominant för rumslig orientering, tolkning av känslor och helhetsanalyser.
Varje hjärnhalva styr dessutom musklerna och tar emot sinnesintryck från motsatt sida av kroppen. Vänster hjärnhalva är därför främst ansvarig för rörelser i höger arm och ben samt mer uppmärksam på intryck från högra ögat och örat.
Även om varje halva har sina specialområden samarbetar de också om många uppgifter. Kommunikationen sker via ett brett band av nervvävnad som kallas corpus callosum, som förbinder halvorna i hjärnans bakre del, strax ovanför hjärnstammen. Om corpus callosum genomskärs kan halvorna inte längre utbyta information med varandra. Eftersom båda halvorna förblir kopplade till hjärnstammen kan de fortsätta fungera var för sig, men samarbetet är inte längre möjligt – hjärnan har delats.
De split-brain-experiment som Roger Sperry genomförde byggde på att presentera visuella stimuli för endast en sida av synfältet åt gången. Visades en bild i högra synfältet uppfattades den av vänster hjärnhalva, men inte av höger. Normalt skulle informationen förmedlas vidare till höger hjärnhalva via corpus callosum. Hos en split-brain-patient är denna kommunikation omöjlig, och höger hjärnhalva får aldrig kännedom om bilden.
Trots ingreppet verkar split-brain-patienter normala i de flesta avseenden, men de uppvisar märkliga reaktioner när bilder bara visas för en av hjärnhalvorna. Om en bild på en penna enbart når höger hjärnhalva och försökspersonen ombeds beskriva föremålet, går detta inte – språkcentrumet i vänster halva har ju aldrig sett bilden. Försökspersonen kan dock utan problem plocka ut pennan bland andra föremål, eftersom den del av hjärnan som hanterar rumslig medvetenhet har registrerat bilden.
På samma sätt gäller att om bilden bara visas för vänster hjärnhalva kan försökspersonen verbalt beskriva den som en penna, men inte rita av den i detalj eller identifiera just den pennan bland flera liknande.
Sperrys forskning, som belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1981, visade tydligt att hjärnhalvorna har olika specialiseringar men vanligtvis arbetar sömlöst tillsammans. Split-brain-experimenten har därför fått stor betydelse för vår förståelse av hjärnans funktion och inspirerar fortfarande neurovetenskaplig forskning i dag.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online