Koma: Definition, orsaker, klinisk bedömning och prognos

Koma är ett tillstånd av djup medvetslöshet från vilket en person inte kan väckas av något stimulus (röst, smärta, ljus). Det speglar bilateral cerebral hemisfär dysfunktion eller hjärnstam (retikulärt aktiverande system) misslyckande.

Vanliga orsaker

Kategori	Exempel
Strukturell	TBI, stroke (ischemisk/hemorragisk), tumör, hydrocefalus, herniation
Metabolisk/Toxisk	Hypoglykemi, hepatisk encefalopati, urémi, hyper/hyponatremi, overdos (opioider, benzodiazepiner, alkohol), kolmonoxid
Infektiös	Meningit, encefalit, hjärnabscess, sepsis
Hypoxisk-ischemisk	Hjärtstopp, asfyxi, svår anemi, CO-förgiftning
Anfallsrelaterad	Status epilepticus, post-iktal

Klinisk bedömning

Glasgow Coma Scale (GCS): Öga (1–4) + Verbal (1–5) + Motorik (1–6) = 3–15. ≤8 = koma.
Pupiller: Storlek, symmetri, reaktivitet (kranialis III, hjärnstam).
Motoriska mönster: Decortikat (flexion), dekerebrat (extension), flaccid.
Andningsmönster: Cheyne-Stokes, central neurogen hyperventilation, apneustisk, ataktisk.

Utredning (Akut)

ABCs, glukos, naloxon/tiamin om indikerat.
Stat labb: B-cellräkning, BMP, leverprover, koagulation, toxikologi, ABG, laktat.
CT hjärna (uten kontrast) → MRI om CT negativ.
LP om infektion misstänks (efter bildgivning).
EEG om non-konvulsiv status epilepticus övervägs.

Prognos

Beror på etiologi, GCS, ålder, pupillrespons, varaktighet.
Metaboliska/toxiska koma ofta reversibla; strukturella/hypoxiska bär högre mortalitet.
Vegetativt tillstånd / minimalt medvetet tillstånd kan följa efter förlängt koma.

Hjärnkirurgi