En av de största farorna för patienter efter en operation är lunginflammation. De två viktigaste åtgärder en patient kan vidta – med sjuksköterskans uppmuntran och stöd – är att röra på sig och gå samt att använda en incitamentsspirometer. Här förklarar vi vad apparaten gör och varför den spelar så stor roll i återhämtningen.
För att förstå hur en incitamentsspirometer fungerar behövs lite grundläggande anatomi. Lungornas funktionella enheter, alveolerna, ser ut som små klasar av vindruvor och tar emot den inandade luften. Där överförs syret till blodet, medan avfallsgaser samlas upp för att andas ut. Under normala, vardagliga rörelser hålls lungfälten öppna – även de nedre delarna av lungorna, som lättast drabbas av ansamlingar när man ligger stilla.
Kroppen försöker bli av med den extra vätska som tillförs under en operation på två huvudsakliga sätt: genom svettning och genom utandning. Vid varje utandning lämnar fukt kroppen som en del av den utandade luften. När patienten ligger stilla och andas ytligt blir dock utandningen ineffektiv, vilket ökar risken för att vätska ansamlas i lungorna.
Apparaten använder en liten boll eller en plastkolv som visuell indikator. Med hjälp av munstycket andas patienten in djupt och långsamt, vilket får bollen eller kolven att stiga uppåt. Skalmarkeringarna på apparaten ger patienten inte bara ett tydligt mål att sträva mot, utan visar också exakt hur mycket luft som dras in vid varje andetag.
Övningen fyller hela lungan med luft, inklusive de nedre lungfälten som annars lätt blir underbeluftade efter en operation. Ju mer luft som når alveolerna, desto mindre blir vätskeansamlingen – och risken för lunginflammation minskar kraftigt. Sjukvårdspersonal rekommenderar ofta att patienten använder spirometern regelbundet, exempelvis tio djupa andningar i följd flera gånger per timme medan hen är vaken, kombinerat med tidig mobilisering.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online