Inte alla organdonationer sker efter att givaren har avlidit. Organ kan transplanteras medan personen fortfarande lever. Enligt OrganDonor.gov genomfördes den första transplantationen från en levande givare redan 1954, och varje år görs cirka 6 000 donationer från levande givare. Men precis som vid alla kirurgiska ingrepp kan komplikationer uppstå. I den här artikeln går vi igenom de risker som är förknippade med organdonation.
De flesta donationer från levande givare sker mellan släktingar och nära vänner. Njuren är det vanligaste organet som doneras av levande givare. Givare kan även bidra med andra organ, till exempel en leverlob, en lunga, en del av bukspottkörteln eller en bit av tarmen. Även om dessa organ inte växer ut igen kan människor donera dem och ändå leva ett normalt liv.
Innan någon blir levande donator genomgår hen en grundlig utredning för att avgöra om hen är lämplig för donation. Levande givare behöver vara fysiskt, psykiskt och känslomässigt friska och bör helst vara mellan 18 och 60 år gamla. En donator får inte ha haft eller för närvarande lida av diabetes, cancer, högt blodtryck, njursjukdomar eller kranskärlssjukdom.
Vid alla typer av kirurgi finns alltid en risk för komplikationer. Vid ett transplantationsingrepp finns risk för smärta, infektion, lunginflammation, blodproppar, kraftiga blödningar, allergisk reaktion mot narkosen samt behov av blodtransfusion – och i värsta fall döden. Enligt en rapport från ABC News dör ungefär 10 av varje 1 000 leverdonatorer i samband med ingreppet.
Enligt LivingTransplant.org finns det potentiella långsiktiga komplikationer förknippade med alla donationsformer från levande givare. Vid njurdonation riskerar givaren att utveckla högt blodtryck och njursvikt. Vid lungdonation kan givaren drabbas av varansamling i lungan, hosta blod och onormala hjärtrytmer. Vid donation av bukspottkörtel finns risk för att mjälten måste tas bort eller att diabetes utvecklas. De som donerar delar av sin tunntarm kan drabbas av komplikationer som blockering i tarmen, viktnedgång och diarré.
Beslutet att bli levande donator måste övervägas noggrant, där man väger fördelar och nackdelar mot varandra. Mottagaren löper ingen fara, eftersom organdonationen är ett livräddande ingrepp. Den levande givaren kan dock i vissa fall drabbas av försämrad livskvalitet, eftersom det finns risk för funktionsnedsättning eller ökade kostnader för sjukförsäkring. En levande givare kan också påverkas psykiskt efter donationen. Depression och ångest kan uppstå, ofta i samband med återhämtningen efter ingreppet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online