Blodtransfusioner utförs oftast under eller i samband med en operation, men du kan också behöva en efter en skada eller om du lider av en ärftlig blodsjukdom eller cancer. Vid en transfusion tillsätts donerat blod, eller en viss blodkomponent, direkt till mottagaren via en intravenös slang.
Blod består av flera olika delar: röda blodkroppar, som transporterar syre till vävnader och organ; blodplättar (trombocyter), som främjar blodets koagulering; plasma, som cirkulerar blodcellerna genom kroppen och innehåller proteiner som är avgörande för koaguleringen; vita blodkroppar, som bekämpar infektioner; samt kryoprecipitat, en ytterligare komponent som är viktig för blodets förmåga att levra sig. Eftersom blod kan separeras i dessa enskilda komponenter kan en eller flera av dem ingå i en transfusion. Enligt National Institutes of Health behöver cirka 5 miljoner amerikaner en blodtransfusion varje år. De flesta transfusioner lyckas väl och räddar ofta liv. Ibland uppstår dock mindre komplikationer, och i sällsynta fall allvarliga sådana.
Varje person har en blodgrupp (A, B, AB eller O) och måste matchas med donatorblod av samma typ. Dessutom har alla en Rh-faktor (positiv eller negativ) samt vissa antigener som måste bedömas som kompatibla med givarens blod innan en transfusion ges. I vissa fall avstöter patientens antikroppar det donerade blodet under transfusionen. Ofta beror detta på ett enkelt mänskligt misstag, när vårdpersonal oavsiktligt ger patienten en inkompatibel blodgrupp.
När detta händer kan en vaken patient uppvisa symtom som frossa, feber, illamående, bröstsmärta och smärta i flankerna. Hos en medvetslös patient kan istället temperaturhöjning, oförklarligt snabb hjärtfrekvens, blodtrycksfall, läckage från operationssåret, chock och njursvikt uppstå. Dessa reaktioner är livshotande men drabbar endast cirka 1 av 25 000 personer.
Inkompatibilitet som rör Rh-faktorn ger mindre akuta reaktioner som kanske inte visar sig förrän efter månader. En allmän känsla av olust, gulsot, feber, sjunkande nivåer av röda blodkroppar och förhöjda leverenzymer kan alla vara resultatet. Efter diagnos får patienten medicinsk stöd för att behandla symtomen, men dessa fall brukar gå över av sig själva. Frekvensen ligger på ungefär 1 av 2 500.
Cirka 1–3 % av patienterna får feber efter en blodtransfusion. Nässelutslag och klåda utan temperaturhöjning är också relativt vanligt och förekommer hos ungefär 1 % av patienterna. I mycket sällsynta fall kan patienten drabbas av en livshotande allergisk reaktion mot givarens vita blodkroppar, kallad anafylaxi. En annan mycket ovanlig komplikation är lungödem, det vill säga vätskeansamling i lungorna. Båda dessa komplikationer inträffar hos färre än 1 av 150 000 patienter.
Hos patienter med nedsatt immunförsvar (till exempel personer med hiv eller leukemi) kan graft-versus-host-sjukdom uppstå till följd av en blodtransfusion. Sjukdomen yttrar sig när mottagarens vita blodkroppar utvecklar ett immunförsvar mot de vita blodkropparna i det donerade blodet. Om en patient är känd för att ha ett försvagat immunsystem kan donatorblodet bestrålas för att eliminera de problematiska cellerna.
Ett antal infektionssjukdomar kan i teorin spridas via blodet. När man donerar blod måste man svara på frågor om eventuella riskfaktorer och sin sjukdomshistoria. Dessutom testar blodbankerna i USA allt donerat blod för hiv, hepatit B och C, HTLV-1 och 2, West Nile-virus samt Treponema pallidum (syfilis). Laboratorier kasserar allt blod som visar positivt svar på någon av dessa sjukdomar, så att det aldrig kommer in i blodförsörjningen. Tar du emot en blodtransfusion i ett land med mindre utvecklad hälso- och sjukvård är risken för smitta större, eftersom screeningen där inte är lika strikt.
Det finns viss forskning som tyder på att en persons immunförsvar kan försvagas till följd av en blodtransfusion. Hos vissa patienter har forskare observerat en minskning av celler som främjar immuniteten, i synnerhet så kallade mördar-T-celler. Den medicinska professionen är osäker på orsaken till denna reaktion och lika osäker kring alla dess medicinska konsekvenser. Det skulle kunna öka risken för canceråterfall hos vissa patienter och även öka risken för infektion efter operation.
I extrema fall kan en person behöva en massiv transfusion, definierad som 50 % eller mer av den totala blodvolymen inom 12 till 24 timmar. På grund av den enorma blodförlusten och den stora donatormängden kan allvarliga komplikationer uppstå, bland annat problem med blodets koagulering, kalciumbindning, hypotermi, obalans mellan syra och bas i blodet samt förhöjt kaliumvärde i serum. Samtliga dessa komplikationer kan negativt påverka viktiga organfunktioner och vara livshotande.
Om du vet att du ska opereras och eventuellt kommer att behöva en transfusion finns det möjlighet att donera ditt eget blod i förväg. Kan du inte göra det kan riktade donationer från en familjemedlem också vara ett alternativ att överväga. Blodtransfusioner räddar liv, men liksom vid alla medicinska ingrepp finns det risker. Din läkare och vårdpersonalen gör alltid sitt bästa för att förebygga komplikationer och mildra de som eventuellt uppstår.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online