Minimalt invasiv kirurgi gör det möjligt att utföra operationer utan stora snitt i kroppen. I stället använder kirurgen vanligtvis långa, tunna instrument som kallas laparoskopiska redskap. Dessa förs in genom mycket små snitt som bara kräver ett par stygn för att slutas. Instrumenten styrs på avstånd, och kirurgen kan se var de befinner sig indirekt på en skärm med hjälp av miniatyrkameror. Grundidén är att ge patienten så lite fysiskt trauma som möjligt.
Många olika typer av ingrepp kan idag utföras med minimalt invasiva tekniker, och metoderna har utvecklats kraftigt sedan sin begynnelse. Här går vi igenom fördelarna, de vanligaste teknikerna, användningsområdena och historien bakom denna form av kirurgi.
Minimalt invasiv kirurgi med ett laparoskopiskt system har flera fördelar jämfört med traditionell öppen kirurgi:
Vissa ingrepp kan utföras som dagkirurgi, medan andra kräver en kortare sjukhusvistelse. Genom att minska eller helt eliminera antalet sjukhusdagar kan dessa tekniker bidra till betydande besparingar inom vårdsystemet.
Vid ett minimalt invasivt ingrepp med laparoskop används ett fiberoptiskt kabelsystem för att belysa området där operationen utförs. Buken blåses ofta upp med koldioxidgas för att skapa mer arbetsutrymme. Med laparoskopet kan kirurgen styra verktyg som gripklor och saxar.
De senaste åren har många tekniska framsteg introducerats, bland annat utrustning som utvidgar kirurgens synfält och kompenserar för darrande händer. Det mest avancerade verktyget är den kirurgiska roboten, som låter kirurgen sitta vid en konsol i rummet och styra robotens armar med hög precision genom hela operationen.
Bland de ingrepp som kan utföras med minimalt invasiva tekniker finns hjärt-, kolorektal-, mag-tarm-, gynekologisk, neurologisk, ortopedisk, urologisk och kärlkirurgi. Ett av de allra vanligaste ingreppen är borttagning av gallblåsan. Även mycket avancerade operationer, som hjärtklaffskirurgi och borttagning av cancertumörer, kan utföras med dessa metoder.
Eftersom teknikerna har vissa nackdelar – exempelvis svårigheter att manövrera instrumenten och begränsad sikt – kan de vara utmanande att utföra. Läkare under specialistutbildning som vill fokusera på minimalt invasiv kirurgi tillbringar därför ofta ett till två år i en specialiserad vidareutbildning efter den grundläggande kirurgiska utbildningen.
Minimalt invasiva kirurgiska tekniker går åtminstone tillbaka till början av 1900-talet, när den laparoskopiska metoden provades på hundar av George Kelling, en kirurg från Dresden. År 1910 testade svensken H.C. Jacobaeus metoden på människor. Innovationer som TV-kameror baserade på datorkretsar drev sedan utvecklingen framåt under decenniernas lopp. De tidigaste endoskopen, som konstruerades för att ge belysning inne i kroppen vid undersökningar, går dock tillbaka ända till 1770-talet.
Enligt Mount Sinai School of Medicine var början av 1980-talet en avgörande period för laparoskopin. Då fastställde kirurgiska sällskap och sjukhus på många håll regler för hur laparoskopi skulle utföras.
Under de senaste åren har idén om att utföra kirurgi genom kroppens egna naturliga öppningar fått ökad uppmärksamhet. Detta är den minst invasiva av alla minimalt invasiva tekniker och kräver inga snitt alls. En läkare kan till exempel föra in instrument genom patientens mun och ner i matstrupen för att ta bort gallblåsan. Redan 2007 hade läkare i Indien prövat tekniken på människor genom att ta bort blindtarmen.
Allteftersom forskare världen över fortsätter att utforska möjligheterna med naturöppningskirurgi (NOTES), arbetar medicintekniska företag intensivt med att utveckla verktyg som är anpassade för denna metod.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online