Under de senaste åren har allt fler människor valt att genomgå kirurgiska ingrepp för att förstora sina skinkor, ofta med kändisar som Jennifer Lopez och Beyoncé som förebilder. Det första ingreppet i sitt slag utfördes redan 1969. Sedan dess har metoden modifierats flera gånger, men målet har alltid varit detsamma: att förändra skinkornas utseende så att de blir mer formfulländade och attraktiva.
År 1969 utförde Dr. RJ Bartels och hans kollegor den första skinkförstorande operationen. Rundade bröstimplantat placerades subkutant, det vill säga under huden. Resultatet blev tyvärr inte positivt på grund av ett onaturligt utseende.
Ett år senare använde Dr. Mario Gonzalez-Ulloa en uppdaterad mandelformad typ av implantat tillsammans med en ny operationsmetod. Även denna gång blev resultatet negativt, eftersom implantaten lätt gick att upptäcka. De vanligaste problemen med ingreppet var svårigheten att skapa symmetri, att implantaten lätt kunde flytta på sig, risk för infektion samt allmänt obehag för patienten.
År 1984 utvecklade Dr. Jose Robles en ny typ av implantat som placerades mellan musklerna gluteus maximus och gluteus medius. Denna design eliminerade alla synliga tecken på implantaten samt kapselkontraktion, vilket är en onormal reaktion i kroppens immunförsvar mot ett främmande föremål.
Ingreppet var dock mycket komplicerat att utföra, vilket hindrade metoden från att spridas brett. Trots detta bidrog innovationen till att hålla intresset för skinkförstoring vid liv inom plastikkirurgin.
I början av 1990-talet började sydamerikanska och mexikanska kirurger använda en modifierad version av Dr. Robles implantatkirurgi. År 1996 publicerade Dr. Rafael Vergara en artikel om fördelarna med att placera implantaten inuti själva muskeln. Artikeln gav dock inga specifika instruktioner om hur operationen skulle utföras i praktiken.
Först år 2004 publicerade Dr. Raul Gonzalez en detaljerad rapport om en ny intramuskulär teknik, vilket gjorde metoden mer tillgänglig för kirurger världen över.
Dr. José de La Peña utformade en metod där texturerade implantat placeras på subfascial nivå, det vill säga ovanför muskeln. Ingreppet är relativt enkelt att utföra och kräver endast lite träning innan en kirurg behärskar tekniken. En stor fördel är att implantaten blir väl dolda.
Metoden har dock två nackdelar: det konstanta trycket och den extra vikten från implantaten kan med tiden dra ned hela skinkan, och det finns även en risk för vätskeansamling runt implantatet.
Numera väljer många patienter naturliga fettinjektioner, så kallad fetttransplantation, istället för implantat för att förstora sina skinkor. Metoden innebär att fett tas från andra delar av patientens egen kropp och injiceras i skinkorna.
Fördelen är att ingreppet är mindre invasivt och att återhämtningstiden är betydligt kortare. Den största nackdelen är att det oftast krävs flera behandlingssessioner för att uppnå samma synliga resultat som med implantat.
Från de första experimenten med subkutana implantat på 1960-talet till dagens raffinerade intramuskulära tekniker och naturliga fettinjektioner har skinkförstoring utvecklats avsevärt. Idag finns flera olika metoder att välja mellan, vilket gör det möjligt för patienter och kirurger att tillsammans hitta den lösning som bäst passar varje individs kroppsbyggnad och önskemål.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online