Bröstdrän (pleuradrän) används ofta för sjukhuspatienter som har drabbats av trauma mot lungan, till exempel genom en skottskada eller ett kirurgiskt ingrepp. Detta kan orsaka en pneumothorax, alltså en "kollapsad lunga". Ett bröstdrän gör det möjligt för lungan att återexpanderas och används även för att tömma överflödigt blod och vätska från brösthålan, särskilt efter hjärtkirurgi. Läkaren lägger in dränet, men det är patientens sjuksköterska som ansvarar för att sköta dränet och uppmärksamma eventuella komplikationer.
1. Dränsystemet är i princip detsamma oavsett märke. Den del av bröstdränet som sitter inne i patienten är kopplad till en cirka två meter lång flexibel slang som förbinder dränet med dräneringssystemet.
De flesta moderna dräneringssystem består av tre kammare i en enda plastenhet. En kammare samlar upp vätska, den andra fungerar som vattenlås eller backventil som släpper ut luft från pleurautrymmet men hindrar luft från att tränga in, och den tredje är en sugkontrollkammare eller ventil som reglerar det negativa tryck som appliceras på bröstkorgen, det vill säga hur mycket sug som används. Sugkontrollen bestäms av inställningen på dräneringssystemet, inte av vakuuminställningen på väggen.
2. Direkt efter att ett nytt bröstdrän lagts in bör läkaren beställa en portabel lungröntgen för att bekräfta korrekt placering. För att dräneringsenheten inte ska välta ska basen tejpas fast ordentligt mot golvet. Sjuksköterskan bör kontrollera att suget är inställt på den nivå som läkaren ordinerat. Den vanligaste inställningen är -20 cm H2O, vilket är standardinställningen på de flesta dräneringsenheter för bröstdrän.
3. Sjuksköterskan bör kontrollera om det finns luftläckage varannan timme eller enligt läkarens order respektive verksamhetens riktlinjer. Intermittent bubbling kan förekomma strax efter att dränet lagts in; detta är normalt i början och minskar när vätskan töms ut. Konstant bubbling tyder på luftläckage. Läckans plats kan fastställas genom att klämma åt slangen nära patienten och sedan arbeta sig nedåt tills bubblandet upphör. Fortsätter bubblandet ska slangen som leder till väggsuget klämmas åt. Se till att slangarna sitter fast ordentligt vid alla kopplingar. Ihållande bubbling tyder på att dräneringsenheten kan vara sprucken eller att slangen har fått ett hål. Går det inte att åtgärda problemet ska läkaren kontaktas.
4. Övervaka patientens vitalparametrar varannan timme eller enligt verksamhetens riktlinjer. Kontrollen bör omfatta syremättnadsnivåer och andningsljud. Håll utkik efter ökad andningsfrekvens, ansträngd andning eller sjunkande syresättning. Auskultera andningsljuden och notera eventuella förändringar. Kontrollera förbandet på dränstället så att det är torrt och intakt. Byt endast förband om det blir smutsigt. Övervaka patientens smärtnivå och ge smärtlindring vid behov.
5. Om patienten lämnar avdelningen eller kopplas bort från slangarna av någon anledning ska du kontrollera att alla kopplingar sitter ordentligt fast. Stryp eller "mjölka" inte dränet om det inte sker för att avlägsna en blodpropp eller vävnadsfragment. Manipulera istället dränet varsamt för att tömma innehållet och förhindra att det täpps igen.
6. Mängden dränage från bröstdränet bör minska med tiden. Kontakta läkaren om dränaget överstiger 100 ml per timme. Bedöm dränagevolymen varannan timme under de första fyra timmarna efter inläggning. Markera dräneringsnivån på enheten varje gång volymen dokumenteras, vanligtvis i slutet av skiftet.
7. Om patienten drar ur bröstdränet ska sjuksköterskan omedelbart täcka stället med ett sterilt ocklusivt förband och kontakta läkaren. Sjuksköterskan bör stanna hos patienten och övervaka andningsstatusen medan en kollega förbereder för att lägga in ett nytt drän. Har bröstdränet suttit inne ett tag och gett litet dränage kan läkaren beställa lungröntgen för att bedöma lungans expansion innan ett nytt drän läggs in.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online