Hjärtat består av förmak, kammare och blodkärl som är sammanbundna genom hjärtklaffarna. Blodet strömmar genom dessa klaffar i endast en riktning, vilket gör att blodet kan passera från en del av hjärtat till en annan utan att flöda tillbaka. Klaffarna är utrustade med så kallade segel (leaflet) som trycks upp av blodflödet och därefter sluter sig när blodet passerat.
Vid olika sjukdomar och tillstånd kan klaffens segel bli stenos, det vill säga sammanväxa eller förkalka, vilket gör att klafföppningen blir trång. Denna förträngning, kallad klaffstenos, hindrar blodflödet genom hjärtat och kan ge symtom som andfåddhet, bröstsmärta, trötthet och yrsel. En klaffstenos går dock att åtgärda, antingen med en kateterbaserad procedur eller genom öppen hjärtkirurgi.
En ballongvalvuloplastik är en mindre invasiv metod där den stenotiska klaffen vidgas utan att den behöver tas bort. En tunn kateter med en uppblåsbar ballong i spetsen förs in via ett blodkärl, oftast i ljumsken, och leds fram till hjärtat och den trånga klaffen. Ballongen blåses sedan upp och töms upprepade gånger, vilket tvingar isär de sammanväxta seglen och gör klafföppningen bredare. Fördelen är att ingreppet sker utan öppen kirurgi, men i vissa fall kan förträngningen återkomma med tiden.
Den stenotiska klaffen kan tas bort i operation och ersättas med en mekanisk klaffprotes tillverkad av syntetiska material, exempelvis kol eller metall. Mekaniska klaffar är mycket hållbara och kan fungera i decennier. Nackdelen är att de ökar risken för blodproppar, varför patienten livet ut måste behandlas med blodförtunnande läkemedel (antikoagulantia) och regelbundet kontrollera sin blodvärde, så kallad INR.
Ett alternativ är att operera bort den sjuka klaffen och ersätta den med en biologisk klaff. Sådana klaffar kan hämtas från en avliden människas hjärta via organ donation, men de kan även tillverkas av djurvävnad, ofta från gris eller nötkreatur, eller konstrueras av vävnad från patientens egen kropp, exempelvis från lungsäcken. Biologiska klaffar kräver i allmänhet ingen långvarig antikoaguleringsbehandling, men de har kortare livslängd än mekaniska och kan behöva bytas ut efter 10–20 år, särskilt hos yngre patienter.
Vilken metod som väljes beror på flera faktorer, bland annat patientens ålder, klaffens tillstånd, symtomens svårighetsgrad och eventuell annan hjärtsjukdom. Yngre patienter rekommenderas ofta en mekanisk klaff på grund av dess längre livslängd, medan äldre patienter eller de som inte tål blodförtunnande medicin ofta passar bättre för en biologisk klaff. Ballongvalvuloplastik används främst vid vissa typer av mitralis- och pulmonalisklaffstenos samt som övergångslösning hos patienter som inte kan genomgå direkt operation. Efter ingreppet följs patienten upp med regelbundna kontroller, bland annat ekokardiografi, för att säkerställa att den nya eller vidgade klaffen fungerar som den ska.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online