En hjärtklaff i pyrolytiskt kol är en mekanisk ersättning – ett slags protes som används för att byta ut en sjuk eller skadad hjärtklaff som inte längre kan repareras. Enligt American Heart Association används mekaniska hjärtklaffar just när den naturliga klaffen bedöms vara bortom räddning.
Pyrolytiskt kol tillhör gruppen turbostratiska kolmaterial – ämnen som strukturellt liknar grafit men som har betydligt högre hållbarhet. Materialet betraktas som biokompatibelt, vilket innebär att kroppen inte reagerar negativt på det när det implanteras.
På sent 1960-tal utvecklades pyrolytiskt kol ursprungligen som skyddsbeläggning för kärnbränsle. Materialet visade sig dock även vara ett utmärkt alternativ till de metaller och plaster som vid den tiden användes i konstgjorda hjärtklaffar, vilket banade väg för dess användning inom medicintekniken.
Hjärtklaffarna består inte av helt rent pyrolytiskt kol, utan av ett tunt lager pyrolytiskt kol ovanpå en grafitkärna. Fram till 1996 utgjorde detta ytskikt en legering av kisel och pyrolytiskt kol. Idag finns alternativa material utan kisel tillgängliga, vilket ytterligare har förbättrat klaffarnas egenskaper.
Förutom den goda biokompatibiliteten erbjuder pyrolytiskt kol hög hållbarhet och styrka, vilket gör att klaffen kan fungera i många år. Materialet motverkar också bildandet av blodproppar – en egenskap som kallas tromboresistens – vilket är avgörande för en komponent som står i direkt kontakt med blodet.
Pyrolytiskt kol är det mest använda materialet för mekaniska hjärtklaffar världen över. Hittills har över fyra miljoner anordningar tillverkats med detta material, vilket gör det till en beprövad och pålitlig lösning inom hjärtkirurgin.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online