I Edgar Allan Poes klassiska berättelse The Tell-Tale Heart når handlingen sin kulmen i ett av litteraturhistoriens mest kyligt effektfulla slut. I berättelsens avgörande ögonblick beskriver berättaren hur han metodiskt och noggrant lossade golvplankorna i den gamle mannens rum, tog upp liket, skiljde huvudet från kroppen och gömde alla delar under plankorna – för att därefter spika fast golvet igen med ovanlig precision och omsorg.
Några timmar senare anländer poliserna till huset. Berättarens enorma självförtroende gör att han behåller lugnet genom hela deras utredning. Han umgås med dem utan minsta tecken på nervositet, även när de genomsöker både huset och källaren. Helt övertygad om sitt eget geni är han säker på att de aldrig kommer att hitta något som kan avslöja det begångna brottet.
Men mitt under den till synes trygga situationen blir berättaren medveten om ett ljud som ringar i hans öron – ett ljud som stadigt växer sig allt högre. Det låter exakt som ett hjärta som bultar, och långsamt börjar han tvivla på sitt eget förstånd. Rädslan och skulden tar överhanden, och han kan inte längre skilja verkligheten från sina inre ångestvisioner.
I ett anfall av ren desperation kan han till slut inte hålla tyst längre. Han utbrister: ”Jag erkänner! Riv upp plankorna! Här, här! Det är det vidriga hjärtats bultande!” Med denna chockerande bekännelse faller berättelsen samman på sig själv och når sitt iskalla, oförglömliga slut – ett bevis på hur skuldmedvetandet till slut alltid hinner ifatt den skyldige.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online