Användningen av stamceller som behandlingsmetod är ett pågående utvecklingsområde och samtidigt föremål för intensiv politisk debatt. Både vuxna och embryonala stamceller innehåller biologiska ritningar för olika delar av kroppen. Även om embryonala stamceller teoretiskt erbjuder större potential när det gäller tillämpningsmöjligheter, tyder nya framsteg inom forskningen om vuxna celler på att de kan mäta sig med de embryonalas förmågor.
Till skillnad från de celler som bygger upp muskler och hud har stamceller en rad unika egenskaper som gör dem kapabla att utvecklas till många olika celltyper. Embryonala stamceller har särskilt förmågan att bli vilken celltyp som helst, medan vuxna stamcellers potential begränsas av sin ursprungstyp. Trots att det kan verka som att embryonala celler har störst potential har en stor del av framstegen inom stamcellsforskningen faktiskt handlat om vuxna celler, enligt International Society for Stem Cell Research (ISSCR).
Skillnaderna i förmåga mellan vuxna och embryonala stamceller beror på var de kommer ifrån, enligt University of Notre Dame. Embryonala celler härrör från verkliga embryoceller som ännu inte är fullt utvecklade – det är dessa celler som så småningom växer till alla de celler som bygger upp kroppen. Vuxna celler, även kallade somatiska celler, tas från redan existerande celler i kroppen, vilket delvis förklarar varför de endast kan utvecklas till vissa celltyper. Det båda typerna har gemensamt är förmågan att bilda andra celltyper än sina egna.
En del av svårigheten med embryonala stamceller har att göra med deras benägenhet att utvecklas godtyckligt till olika celltyper, enligt National Institutes of Health (NIH). Dessutom kräver skapandet av en livsduglig stamcellslinje omfattande försök och misstag, vilket innebär att många försök behövs innan ett fungerande prov framställs. Att inte kunna styra embryonala stamcellers tillväxt begränsar forskarnas möjlighet att producera odlingar av specifika celltyper.
Så är det inte med vuxna stamceller, eftersom en viss celltyp bara kan bilda ett begränsat antal andra typer. Tack vare denna förutsägbarhet har forskare kunnat gå vidare med vuxna cellinjer och faktiskt börja använda dem för att behandla sjukdomar.
Eftersom vuxna stamcellslinjer är mer tillförlitliga när det gäller att producera användbara prover har forskare kunnat förstå bättre hur dessa celler fungerar, enligt University of Notre Dame. Som ett resultat har nya tekniker baserade på vuxna cellprototyper tagits i bruk.
Genom att genetiskt modifiera en livsduglig vuxen cell kan forskare idag skapa så kallade inducerade pluripotenta stamceller (iPS-celler), som kan utvecklas till vilken cell som helst i kroppen. En annan teknik, kallad somatisk kärnöverföring, innebär att donerat DNA-material från en vuxen cell implanteras i en urholkad äggcell. Även denna metod ger upphov till embryoliknande celler.
De politiska frågorna kring användningen av embryonala respektive vuxna stamcellslinjer varierar, men en särskilt intensiv debatt pågår om användningen av embryoceller i forskningssyfte, enligt ISSCR. Eftersom embryon utgör den tidigaste formen av människoliv står frågan om rätten "att leva" gäller ett outvecklat embryo i centrum för debatten.
När det gäller vuxna stamceller väcker även etiska frågor kring metoder som använder donerat DNA-material viss oro, enligt University of Notre Dame, men kontroversen är betydligt mindre än kring embryonala celler.
Även om embryonala stamceller teoretiskt erbjuder större flexibilitet har vuxna stamceller visat sig vara mer förutsägbara, etiskt mindre kontroversiella och redan kliniskt användbara. Framsteg som inducerade pluripotenta stamceller gör dessutom att vuxna celler alltmer kan erbjuda samma möjligheter som embryonala – utan de etiska dilemman som följer med användningen av mänskliga embryon.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online