Det korrekta svaret är surfaktant.
Alveolernas innersta yta är klädd med så kallade typ II-pneumocyter – specialiserade epitelceller i lungblåsorna som utsöndrar surfaktant.
Surfaktant är en komplex blandning av lipider (främst fosfolipider) och proteiner som sänker ytspänningen vid gränsytan mellan luft och vätska inne i alveolerna.
Eftersom ytspänningen är den främsta kraften som drar ihop alveolerna, gör surfaktantet att de kan hålla sig öppna och därmed inte kollapsar mellan andtagen. Detta minskar även den arbetsinsats som krävs för att expandera lungorna vid varje inandning.
Surfaktant börjar produceras i stort sett först under den senare delen av fosterutvecklingen. Hos för tidigt födda barn kan bristen på surfaktant därför leda till neonatal andnödssyndrom (RDS), ett tillstånd där alveolerna kollapsar och gasutbytet blir svårt. Behandling kan bland annat ske med syntetiskt eller extraherat surfaktant samt kortikosteroider till modern före förlossningen för att stimulera mognad av fostrets lungor.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online