Den absolut viktigaste kemiska stimulansen som leder till ökad andningsfrekvens och ökat andningsdjup är en ökning av det partiella koldioxidtrycket (PCO2) i det arteriella blodet.
När koncentrationen av koldioxid stiger i blodet bildas även fler vätejoner (H+), vilket sänker blodets pH-värde. Detta tillstånd kallas respiratorisk acidos och utgör en stark drivkraft för att öka ventilationen.
De centrala kemoreceptorerna, belägna i förlängda märgens (medulla oblongata) ventralyta, står för cirka 70–80 % av den totala andningssvaret. Dessa receptorer är särskilt känsliga för förändringar i vätejonkoncentrationen i cerebrospinalvätskan, vilken speglar PCO2-nivåerna i blodet.
Perifera kemoreceptorer finns i karotiskropparna (vid delningen av a. carotis communis) och aortakropparna. De reagerar snabbare på förändringar i blodgaserna och stimuleras framför allt av:
Sammanfattningsvis är förhöjt PCO2 i artärblodet den mest potent och fysiologiskt betydelsefulla kemiska stimulansen för ökad andning. Genom att öka både andningsfrekvens och andningsdjup kan kroppen effektivt avlägsna överskottet av koldioxid via utandningen och därigenom återställa ett normalt syra-bas-balans i blodet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online