I en värld präglad av smog, miljöföroreningar, fettrik mat och cancer överraskar det inte att allt fler människor söker nya, alternativa behandlingar som lovar renare hälsa, längre liv och bättre levnadsvillkor. Kolonspolning, en metod som först användes av de forntida egyptierna, har på senare tid fått ett uppsving och blivit populär som en potentiell metod för viktnedgång.
Kolon, eller tjocktarmen, är den del av människans matsmältningskanal som möjliggör upptagningen av näringsämnen från maten i blodet. Tarmväggen extraherar näringen från materialet som passerar genom kolon, medan den återstående avfallsprodukten stöts ut via ändtarmsöppningen.
Stora mängder vätska (upp till 20 gallons – cirka 75 liter – vid en så kallad hög kolonspolning) pumpas in i kolon via ändtarmen. Detta görs i syfte att avlägsna gifter som eventuellt kan ha fastnat i kroppen.
Lavemang innebär mindre mängder vätska som endast förs in i ändtarmen, alltså de nedersta 25–30 centimeterna av kolon. Lavemang, precis som laxermedel, ordineras ofta för att lindra förstoppning.
Under den genomsnittliga 45 minuter långa proceduren pumpas vatten in i ändtarmen och avlägsnas därefter tillsammans med död cellvävnad, parasiter och inbakat avfall som kolonterapeuter menar ansamlas i tarmarna. Det hävdas även att kolonbevattning skulle kunna träna, stimulera, stärka och forma om kolon.
Läkare som motsätter sig kolonspolning anser att kroppen normalt sett spolar bort allt vanligt avfall på egen hand, eftersom detta just är kolons uppgift, och att parasiter inte utgör något problem för invånare i utvecklade länder – vilket gör assisterad spolning onödig. I själva verket kan användning av osteriliserad utrustning i ändtarmen utsätta patienten för risk för bakteriella infektioner, och borttagandet av vätska under processen kan utarma kroppens elektrolytnivåer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online