Natriumbikarbonat – oftast känt som bikarbonat – är ett naturligt förekommande ämne som länge har marknadsförts som ett miljövänligt alternativ till aggressiva rengöringsmedel. Saltet används flitigt både som hushålls- och kroppsrengöring, i bakning och inom sjukvården. Men även om bikarbonat har visat sig vara säkert och effektivt för människor är få medvetna om hur ämnet påverkar marint liv, till exempel fisk.
Fisk reagerar nämligen helt annorlunda på bikarbonat än människor gör. Effekterna kan i vissa sammanhang vara nyttiga, men vid högre koncentrationer och längre exponering blir ämnet dödligt.
På ett överraskande sätt verkar natriumbikarbonat som ett bedövningsmedel hos fisk. En studie från Çukurova-universitetet i Turkiet, publicerad i Turkish Journal of Fisheries and Aquatic Sciences, undersökte ämnets effekt som anestesi hos karp. Forskarna konstaterade att bedövning hos fisk sker i fyra stadier och mätte karparnas stadiumrespons, responstid samt återhämtningstid i förhållande till bikarbonatkonzentrationen i vattnet.
Resultaten visade att vattnets ursprungliga pH spelar en avgörande roll. När pH låg något högre från början – 7,7 i stället för 6,5 – nådde fisken stadium tre, det vill säga lätt bedövning, med lägre koncentrationer men snabbare. Återhämtningstiden blev dock märkbart längre, i genomsnitt två till tre gånger så lång som vid lägre pH och högre bikarbonatkonzentration.
USA:s geologiska undersökning, United States Geological Survey (USGS), genomförde en studie om hur naturgasproduktion i kolbäddar påverkar sötvattensfisk i Montana och Wyoming. En av produktionens största biverkningar är vatten med höga halter av natriumbikarbonat, vilket gasverken släpper ut i lokala vattendrag som Powder River och Tongue River.
Studiens resultat var tydliga: mycket unga fiskar under fyra dagars ålder, bland andra arter ur karpfiskamiljen, var mest känsliga för akut toxicitet. Hela 50 procent av fiskarna dog vid koncentrationer över 4 000 milligram per liter. Med stigande ålder minskade dock känsligheten – efter fem veckor klarade fiskarna av samma eller till och med högre koncentrationer.
USGS testade även kronisk toxicitet, från äggens befruktning fram till vuxen ålder. Förvånansvärt nog visade testerna en något ökad äggkläckning totalt sett vid högre bikarbonatkonzentrationer i vattnet. Det är dock viktigt att komma ihåg att experimentet genomfördes med endast 11–20 procent av de koncentrationer som användes i akuttoxicitetsstudierna, och med den nordamerikanska sugfisken white sucker (Catostomus commersonii).
Av de fiskar som kläcktes överlevde endast 45 procent till 86 dagars ålder vid den högsta testade koncentrationen, 1 400 milligram per liter. Vid den lägsta testade koncentrationen, 450 milligram per liter, levde däremot 72 procent kvar efter 86 dagar.
Bikarbonat är alltså långt ifrån ett oskyldigt ämne för vattenlevande organismer. I kontrollerade doser kan det till och med användas som bedövningsmedel inom fiskevård och akvakultur, men redan relativt måttliga koncentrationer kan döda känsliga yngel. För miljön innebär detta att utsläpp av bikarbonatrikt vatten – exempelvis från naturgasindustrin – måste hanteras med stor försiktighet, särskilt i områden med lekfisk och nykläckta larver.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online