Massage har troligen använts av människan sedan urminnes tider som ett sätt att lindra skador och trötta muskler. De äldsta skriftliga beläggen för praktiken kommer från Kina, där utövare av massage och traditionell kinesisk medicin dokumenterade sina kunskaper i detalj. Dessa läror lade grunden för det senare medicinska tänkandet kring massage och för spridningen av kinesisk massageterapi över hela världen.
Massage – en systematisk bearbetning och gnidning av kroppens vävnader och muskler för att skapa avslappning och lindra värk – har en lång tradition i det gamla Kina. Dokumenterade bevis för praktiken går tillbaka till år 3000 f.Kr. Kineserna kombinerade örter, fysisk träning och massage för att behandla sjukdomar och bibehålla god hälsa. Denna kombination av metoder kallades "anmo" och beskrevs i en forntida text vid namn "Cong Fau of Tao Tsu". Dessa instruktioner räknas som de äldsta kända dokumenten som rör massageterapi.
"Huangdis inre klassiker" (Huangdi Neijing), ofta kallad Nei Ching eller Neijing, tillkom troligen någon gång efter "Cong Fau", möjligen runt 2500 f.Kr. Verket tillskrivs Huangdi, "den gula kejsaren", som dog år 2598 f.Kr. Det finns dock forskare som menar att texten skrevs mycket senare och att den felaktigt tillskrevs Huangdi – i linje med en gammal kinesisk tradition att hedra tidigare härskare genom att ge dem äran för ett verk.
Den kinesiska massagen växte fram ur en kombination av olika tankesystem: den traditionella kinesiska medicinen, kampkonsternas träning samt buddhismens och taoismens syn på beröring som en viktig del av andlig utveckling. Enligt grundprincipen uppstår sjukdomar till följd av brist eller obalans i livsenergin (qi) längs kroppens meridianer – banor som representerar kroppens fysiologiska system. Kineserna trodde att massage skulle främja en bättre energiströmning genom de drabbade områdena och därmed återställa balansen i kroppen.
Massageterapin i Kina har genomgått stora omvälvningar under det senaste seklet. År 1936 förklarade regeringen att den traditionella medicinen saknade vetenskaplig grund och förbjöd dess praktik. Beslutet revs upp efter kommunistrevolutionen 1949, eftersom den nya makten var angelägen om att främja kinesisk kultur och traditionell medicin. Kommunistregimen arbetade sedan aktivt för att standardisera många av filosofierna, teknikerna och utbildningsmetoderna inom den traditionella kinesiska medicinen.
Begreppen "anmo" och "tui na" används ofta synonymt för att beskriva modern kinesisk massage, men det finns en viktig skillnad mellan dem. Anmo är den gren av den kinesiska medicinen där massage används för avslappning och återhämtning av kroppens vitalitet. Tui na (som bokstavligen betyder "att trycka och dra") är däremot främst en manuell teknik inriktad på rörelseapparaten, som används på liknande sätt som sjukgymnastik och traditionellt ansetts kunna lindra bland annat muskelbesvär, migrän och andra åkommor.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online