Det som driver diffusionen av syre från vattnet in i blodet är framför allt koncentrationsskillnaden – även kallad koncentrationsgradienten – mellan de två miljöerna. Eftersom syrehalten är högre i vattnet än i blodet rör sig syremolekylerna spontant från ett område med hög koncentration till ett område med lägre koncentration, helt utan energikostnad för organismen.
Processen underlättas av specialiserade strukturer i gälarna hos vattenlevande djur, exempelvis de tunna lamellerna, som ökar den yta som står till förfogande för gasutbyte. Ju större kontaktytan är, och ju tunnare barriären mellan vatten och blod är, desto mer effektivt kan syre passera över cellmembranen och tas upp av blodomloppet.
Många fiskar utnyttjar dessutom den så kallade motströmsprincipen: blodet flödar genom gälarna i motsatt riktning mot vattnet. Det innebär att en koncentrationsskillnad upprätthålls längs hela gälen, vilket gör syreupptaget betydligt effektivare än vid ett medströmsflöde. Tillsammans gör dessa anpassningar att vattenlevande djur kan tillgodogöra sig det syre som finns löst i vatten, trots att syrehalten där är mycket lägre än i luft.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online