Den kemiska analysen av växter har bidragit med en betydande kunskap om växtmaterialens beståndsdelar. Växtceller innehåller ett brett spektrum av föreningar, var och en med sina unika egenskaper och särskilda metoder för extraktion. Genom åren har flera tekniker utvecklats för att undersöka och utnyttja växternas kemiska innehåll.
Växternas huvudbeståndsdelar är proteiner, kolhydrater och fettsyror. Till de sekundära föreningarna räknas tanniner, ligniner, terpenoider, fenoler och alkaloider. Dessa ämnen har olika kemiska strukturer och funktioner inom växten, samt olika terapeutiska och industriella fördelar för oss människor. Ligniner ger exempelvis styrka och struktur åt växtstjälkar och trädstammar, medan tanniner kan fälla ut proteiner till olösliga komplex – en egenskap som utnyttjas vid garvning av djurhudar. Vilken analysteknik som väljs beror på växttypen och vilken förening man söker.
Ångdestillation används för att isolera aromatiska föreningar som eteriska oljor. Processen är relativt enkel: ånga leds genom växtmaterialet och förånger oljan som det innehåller. Ångan passerar därefter en kondensor med kallt vatten där den kondenserar till vätskeform. Eftersom de flesta växtoljor är lättare än vatten flyter de upp till ytan och kan separeras. Det kvarvarande vattnet, som ofta innehåller lösta växtämnen, kallas hydrolat eller blomkvatten.
Gaskromatografi (GC) används främst för att analysera fettsyror och kolesterol, men lämpar sig idealiskt för värmebeständiga och flyktiga ämnen, såsom växtalkoholer. Föreningarna kan extraheras ur växtmaterialet och direkt injiceras i gaskromatografens kapillärkolonn. Värmebeständighet är avgörande eftersom proverna utsätts för höga temperaturer inne i apparaten, vilket gör att de förångas. Ångan transporteras sedan genom kolonnen med hjälp av en inert gas som inte reagerar med provet, exempelvis väte eller helium.
För analysen kan olika typer av detektorer användas, men flamjonisationsdetektering (FID) är den mest vanliga för organiska ämnen. Metoden fungerar genom att provet bränns upp, vilket alstrar en elektrisk respons som kan mätas. Även om provet inte kan återvinnas efter förbränningen är detta en effektiv och beprövad detekteringsmetod inom gaskromatografin.
Högupplösande vätskekromatografi (HPLC) är en vanlig metod för växtanalys som används för att analysera vitaminer, aminosyror, sockerarter och vissa växtgifter. Tekniken liknar gaskromatografi, men här behöver föreningarna inte vara flyktiga eller gasformiga. Provet måste dock vara i lösningsform innan det injiceras i kolonnen, och helt fritt från partiklar som kan stör analysen. Detekteringen sker genom att mäta den ultravioletta absorbansen hos de separerade föreningarna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online