Röd flugsvamp (Amanita muscaria), tidigare känd under det vetenskapliga namnet Agaricus muscarius, är en svampart med psykoaktiva egenskaper. Svampen har en lång historia som enteogen (naturligt rusmedel) hos folken i Sibirien. Idag används den både inom homeopatisk medicin och som rekreativt preparat. Samtidigt medför flugsvampen ett antal obehagliga biverkningar som är viktiga att känna till.
Flugsvampen används ofta inom homeopatin. Homeopati är en praktik där ett ämnes verkningar också fungerar som dess indikationer. Enkelt förklarat dokumenteras hur en frisk person agerar eller känner sig under påverkan av ämnet, varefter ämnet väljs ut till patienter som uppvisar liknande symtom i opåverkat tillstånd. Inom homeopatisk medicin tillämpas flugsvampen på patienter med svår vanföreställning (delirium), yrsel, ofrivilliga ryckningar, buksmärtor, köldkänslor, kramper samt ett flertal andra besvär.
Amanita muscaria används ibland som rekreativt rusmedel, särskilt i Storbritannien och Litauen. I detta sammanhang verkar svampen som ett hallucinogent ämne och kan ge eufori, avslappning, humörsvängningar samt visuella och hörselrelaterade störningar. Den orsakar även en kraftig berusning som liknar alkoholens. Effekterna är dock inte konsekventa och kan variera betydligt från person till person.
Amanita muscaria har flera biverkningar vars antal och allvarlighetsgrad varierar beroende på dos. De vanligaste är:
Dessa effekter kan dessutom påverkas av miljön och situationen där svampen intas.
Intas för stora mängder flugsvamp kan det leda till svår förgiftning, vilket medför en hel rad nya obehagliga symtom. Svår förgiftning åtföljs vanligtvis av extremt delirium, raseriutbrott, förvirring, kraftiga hallucinationer och irritabilitet. Dessutom kan krampanfall eller till och med koma uppstå vid överdosering.
Flugsvampen konsumeras inte enbart för sina psykoaktiva effekter. I vissa kulturer har den ätits efter att ha avgiftats genom kokning. Den har framför allt konsumerats av ryska nybyggare i Sibirien samt av vissa grupper av koloniala amerikaner.
Flugsvampen innehåller de verksamma ämnena ibotensyra och muskimol, vilka är ansvariga för såväl de psykoaktiva effekterna som förgiftningssymtomen. Koncentrationen varierar mellan olika exemplar och växtplatser, vilket gör doseringen svår att kontrollera. Ät aldrig vilda svampar utan att de identifierats av en sakkunnig, och sök omedelbart vård om misstanke om förgiftning uppstår.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online