Lupin är en växt i ärtfamiljen som kännetecknas av sina höga, axlika blomsterklasar i starka färger samt sina djupt flikiga blad. Alla lupiner hör till släktet Lupinus, men inom släktet finns många olika arter med skiftande utseende och egenskaper. Människan har använt lupin som läkeväxt i århundraden, och dess verksamma ämnen har traditionellt använts mot en lång rad besvär.
OBS! Flera lupinarter innehåller alkaloider som kan vara giftiga i större mängder. Rådfråga alltid läkare eller annan behörig vårdpersonal innan du använder växter medicinskt.
Begreppet anthelmintiskt betyder att ett medel kan behandla infektioner av parasitära maskar, såsom plattmaskar, rundmaskar och bandmaskar. Enligt Botanical.com kan vissa lupinarter ha anthelmintiska egenskaper, särskilt vit lupin (Lupinus albus). För att framställa ett verksamt preparat måste dock växtens frön först krossas och läggas i blöt i vatten.
Urindrivande medel stimulerar njurarna att bilda urin och göra sig av med den från kroppen. Som behandling är de viktiga för personer som har svårt att urinera, vilket enligt Bladder and Bowel Foundation oftast beror på en av två orsaker: en försvagad blåsa eller en blockerad urinrör. Enligt Longevity Herb Press används Coulters lupin (Lupinus sparsiflorus) för sin urindrivande förmåga för att hjälpa igång urinbildningen när den stannat av. Vit lupin är ytterligare en känd urindrivande art inom släktet Lupinus.
Vit lupin visar också karaktären av ett så kallat emmenagogum, det vill säga ett medel som kan stimulera eller öka blodflödet i kvinnans bäckenregioner, vilket i sin tur kan främja menstruationen, enligt Botanical.com. Emmenagoga medel har traditionellt använts för att upprätthålla en regelbunden menscykel.
Ett utdrag av sammetlupin (Lupinus leucophyllus) kan hjälpa till att bota hudutslag när det appliceras externt, enligt Longevity Herb Press. Dessutom sägs den mångsidiga vita lupinen kunna läka yttre tillstånd, särskilt sår och bölder – öppna, smärtsamma sår som ofta innehåller bakterier.
Blålupin (Lupinus angustifolius) är känd för sina lugnande egenskaper och kan hjälpa personer som har svårt att sova eller är överaktiva. Idag tas växten vanligen som utdrag eller i form av tinktur. Historiskt, enligt Longevity Herb Press, åt man de ångkokta rötterna av blålupin, eller tuggade dem råa, före sänggående för att främja sömn. Det är värt att notera att växten innehåller den alkaloida kemikalien lupinin, som kan vara giftig i höga doser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online