Guldklorid marknadsfördes som ett botemedel mot alkoholism i slutet av 1800-talet. Läkaren Leslie Enraught Keeley grundade en hel kedja av behandlingscenter över hela USA som erbjöd den så kallade "guldkuren" – en behandling som lovade att bota beroende på bara några veckor.
År 1879 grundade Keeley sitt första institut, Keeley Institute, i Dwight, Illinois. Där behandlade han patienter med beroenden av alkohol, nikotin och narkotika med hjälp av "dubbelklorid" eller "biklorid" av guld – en substans som han hävdade hade mirakelverkande egenskaper.
Den berömda kuren bestod dock i själva verket inte alls av guld. Receptet innehöll stryknin, atropin, arsenik, glycerin och kinabark. Patienterna behandlades med en kombination av injektioner och orala doser – en blandning som idag skulle betraktas som både farlig och oetisk.
Något som verkligen skilde Keeleys verksamhet från många samtida behandlingar var hans användning av en tidig föregångare till gruppterapi. Patienterna stöttade varandra och delade sina erfarenheter under vistelsen. Det är troligt att denna sociala sammanhangsfaktor bidrog mer till institutets begränsade framgångar än själva guldkuren.
Guldkuren blev en verklig modefenomen och nådde sin höjdpunkt på 1890-talet, när samtliga amerikanska delstater hade ett eget Keeley Institute. Framgången blev dock kortvarig: runt sekelskiftet 1900 hade kuren i stort sett diskrediterats inom medicinska kretsar, och Keeley själv avfärdades alltmer som kvacksalvare.
Guldklorid användes inte bara mot alkoholism. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet föreslogs ämnet även som behandling för en rad andra tillstånd, bland annat lupus, tuberkulos och olika nervsjukdomar. Även om gulföreningar senare fick viss plats inom reumatologin, visade sig de flesta av dessa tidiga användningsområden vara verkningslösa – och ibland direkt skadliga för patienterna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online