Den medicinska termen för tillbakaflöde av urin är vesikoureteral reflux (VUR). Tillståndet uppstår när urin från urinblåsan rinner baklänges upp i urinledarna – de rör som normalt transporterar urin från njurarna till blåsan.
I ett friskt urinvägsystem fungerar övergången mellan urinledaren och urinblåsan som en ventil. Den öppnar sig när urin ska passera ner i blåsan och stänger sig när blåsan töms, så att urinen inte kan rinna tillbaka uppåt. Vid vesikoureteral reflux är denna ventilfunktion nedsatt eller saknas helt, vilket gör att urinen kan strömma i fel riktning.
Vesikoureteral reflux kan skada njurar och andra delar av urinvägarna. Eftersom urinen som rinner bakåt ofta innehåller bakterier ökar risken för återkommande urinvägsinfektioner och njurbäckeninflammation. Med tiden kan upprepade infektioner leda till ärrbildning i njurvävnaden och i svåra fall till försämrad njurfunktion.
Tillståndet är vanligast hos små barn och beror ofta på en medfödd anomali i urinledarens mynning mot blåsan. I många fall minskar besvären i takt med att barnet växer, eftersom urinledaren då förlängs och ventilfunktionen förbättras. Refluxen graderas dessutom i fem svårighetsgrader, där lätta former ofta läker ut av sig själva.
Symtomen kan vara diffusa, men återkommande urinvägsinfektioner med feber är det vanligaste tecknet. Utredning görs oftast med miktionscystografi, en röntgenundersökning där kontrastmedel fylls i blåsan för att synliggöra eventuellt bakflöde.
Lindriga former följs ofta med regelbundna kontroller och behandling vid behov med profylaktiska antibiotika. Svårare grader kan kräva kirurgisk korrigering, antingen genom öppen operation eller via endoskopisk injektion av ett volymgivande material kring urinledarens mynning för att återskapa ventilfunktionen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online