Glasfiber har använts av tillverkare sedan 1920-talet. Materialet som används för att skapa det – kombinationer av berg, slagg och sand – är rikligt förekommande och billigt. Användningen av glasfiber ökade kraftigt när misstankar om asbestens hälsofarlighet började växa fram. Glasfiber liknar asbest i form och storlek, vilket gjorde det lika användbart som isoleringsmaterial samt för att ge produkter ökad hållfasthet och brandskydd. Men just denna likhet fick forskare att börja fråga sig om glasfiber verkligen är säkert.
Ett av glasfiberens största värden är möjligheten att tillverka fibrer i många olika storlekar och former, vilka får olika egenskaper och användningsområden. E-glasfiber används för elektriska ändamål, och dess kontinuerliga fibrer gör den idealisk för att förstärka andra material. Glasull består av extremt fina fibrer som bildar en ullliknande massa – perfekt som isolering samt för brandskydd och ljudisolering. Tillverkare kan även skapa så kallade specialfibrer genom att kombinera fibrer med specifika egenskaper, exempelvis högre värmebeständighet eller större hållfasthet.
Fibrer med en diameter större än tre mikrometer och längre än tio mikrometer – en mikrometer är en miljondels meter – anses vara säkra enligt American Conference of Governmental Industrial Hygienists (ACGIH) i en rapport från 2004. Enligt den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA måste fibrer vara mindre än fem mikrometer för att kunna inhaleras. ACGIH:s faktablad anger dessutom att arbetare i glasfiberfabriker inte uppvisade någon ökad frekvens av lungcancer.
ACGIH klassar dock glasull som cancerframkallande hos djur, men rapporten understryker att djurstudierna inte går att överföra direkt på människor. Forskarna exponerade djuren genom att injicera fibrer i luftvägarna i stället för att låta dem andas in fibrerna naturligt. Människor skulle därför sannolikt inte utsättas för samma typ av exponering som orsakade cancer i laboratorieexperimenten.
En rapport från 2010 av National Toxicology Program (NTP) konstaterar att inandning av fibrer faktiskt ökade förekomsten av lungcancer hos laboratoriedjur. Glasull kan ha fibrer med diametrar så små som 0,05 mikrometer, vilket innebär att de kan inhaleras. Långa, tunna fibrer och så kallad biopersistens – förmågan att stanna kvar i lungvävnaden – visade sig vara starka indikatorer på en fibers potential att främja tumörtillväxt, tillsammans med exponeringsgraden. De långa fibrerna var mer än 20 mikrometer.
Enligt NTP-rapporten är det framför allt glasullsfibrer som förädlats till specialfibrer som kopplas till eventuell cancerrisk. Två av de nämnda typerna är "typ 475" och Man-Made Vitreous Fiber (MMVF) 33, som kombinerar typ 475 med andra typer och storlekar av glasfiber. Dessutom fann forskarna signifikant ökade förekomster av tumörer – både maligna och benigna – när laboratoriedjur inandade E-glasfibrer.
NTP-rapporten hänvisar till en studie från 2008 (Nguea et al.) som visade att glasullsfibrer skadade DNA i celler från däggdjur samt orsakade kromosomanomalier.
Rapporter och utlåtanden från statliga myndigheter har ännu inte kunnat påvisa cancer hos människor orsakad av glasull – den typ som används för isolering. Alla myndigheter är dock överens om att glasfiber är ett irriterande ämne som kan ge tillfällig hud- och ögonirritation samt andningsbesvär hos exponerade personer. Försiktighet är därför befogad. Samtidigt fann NTP-rapporten det lugnande att glasfiberisolering i hem inte leder till någon märkbar ökning av glasfiberexponering i inomhusmiljön.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online