Cancerceller förekommer i många övergripande typer och ett otal varianter, och varje sort delar i regel många egenskaper med en frisk cell av samma slag. Cancriga epitelceller i huden har till exempel ofta liknande fysiska och biokemiska egenskaper som normala hudceller. Därför är det svårt att tillskriva cancerceller i allmänhet vissa specifika egenskaper gällande cellstruktur. Det finns dock flera viktiga komponenter som går att beskriva i de flesta maligna vävnader.
Cancerceller kan definieras utifrån två nyckelegenskaper. För det första förmår de föröka sig onormalt snabbt genom att kringgå cellernas normala kontrollpunkter för celldelning. För det andra har cancerceller förmågan att invadera områden bort från sin ursprungsort och bilda sekundära tumörer, så kallade metastaser. Detta är kärnan i skillnaden mellan benigna och maligna tumörer: maligna cancerformer kan sprida sig till omgivande vävnad och kolonisera dessa områden, vilket ökar deras egen tillväxt samtidigt som de ofta skadar den friska vävnaden runt omkring. Som en huvudregel gäller att ju fler metastaser som uppstår, desto svårare blir det att eliminera cancern.
Det finns tre övergripande typer av cancerceller, vilka kategoriseras efter den ursprungliga vävnad där cancern började. Karcinom är cancerformer som utvecklas från epitelceller, det vill säga celler från ett membrans yttersta lager (som hudceller). Tumörer som uppstår från muskel- eller bindväv kallas sarkom. Den tredje kategorin omfattar i själva verket de cancerformer som inte utgår från någon av de två första grupperna; hit hör leukemier och cancer i nervsystemet, bland annat. Cancerceller behåller ofta många av sina friska motsvarigheters egenskaper. Melanomceller (hudcancer) fortsätter till exempel vanligtvis att producera pigmentmolekyler även efter att de blivit cancerösa.
Tumörprogression är den övergripande process där ett till en början litet problem med cellbeteende gradvis utvecklas till en fullt utvecklad cancer. Under denna process kan en tumörs celler förändras kraftigt i storlek, form, inre struktur och biokemi. För att en primärtumör ska kunna metastasera och kolonisera ett annat område av kroppen måste den först bryta igenom vävnadens basalmembran, den så kallade basal lamina, och ta sig in i blodbanan genom att passera väggen i antingen ett blodkärl eller ett lymfkärl. För att komma igenom basal laminan måste tumören först förändra sin cellstruktur så att den kan fästa vid membranet och smälta det med ett enzym, exempelvis typ IV-kollagenas.
Ett centralt förlopp vid flera cancerformer, bland annat i livmoderhalsen, är förekomsten av dysplasi – ett slags störning i cellernas differentierings- och frisättningsprocesser. Normalt i livmoderhalsen differentierar sig omogna celler först till sin programmerade celltyp nära vävnadens basallager, och först därefter skickas de ut till resten av organet för att utföra sina funktioner. När dysplasi inträffar frisätts dock cellerna i onormalt tidiga stadier av sin utveckling. Även om detta oftast inte leder till något skadligt, kan dessa underutvecklade celler i vissa fall börja växa felaktigt och bilda en farlig tumörtillväxt.
Vid Pagets karcinom invaderas bröstets epidermis (yttersta hudlager) av cancerceller som kommer från djupare delar av organet. Dessa cancerceller uppvisar flera synliga skillnader jämfört med friska epidermala bröstceller, exempelvis varierande form och onormalt stora cellkärnor, samt en halo av klart utrymme som omger varje cancercell.
I ett annat exempel har friska bindvävsceller i allmänhet ett tillplattat utseende, eftersom de är förbundna med andra celler och intercellulära nätverk via förankrande proteiner. När ett Rous-sarkomvirus invaderar och omvandlar dessa celler antar de dock en onormalt rund form, förlorar sin förankring i omgivningen och får därigenom förmågan att växa okontrollerat och sprida sig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online